Krönika

|

Skilj på dåliga råd och dyra råd

Strängare regler för provisioner och rådgivning kommer, regeringen ger Finansinspektionen mer makt att stoppa dåliga råd. Men orimligt dyr rådgivning är ett minst lika stort problem, som verkar bortglömt.

Det blir strängare regler för privatekonomiska rådgivare. De som kallar sig oberoende ska inte få behålla provisioner, lovar finansmarknadsminister Per Bolund i en debattartikel i Svenska Dagbladet måndag 23 maj. Men mycket är fortfarande oklart i regeringens provisionsförbud.


Jag lyssnade på Per Bolund när han presenterade sin reform på ”Fonddagen” i måndags och tycker först och främst att han verkar för fixerad vid risken att provisioner ger dålig rådgivning. Även de som i framtiden istället kommer att vara säljare hos banker och försäkringsbolag kommer att tjäna mer om du väljer en dyr fond. I många fall är deras försäljningstjänst orimligt dyr.


Procent orättvist


Och detta är två helt olika problem. Provisioner i procent av investerat kapital kan dels göra att rådgivningen blir dålig, dels kan detta sätt att betala säljaren göra att transaktionen blir orimligt dyr.


Både finansmarknadsministern och andra i branschen undviker att diskutera det grundläggande problemet att avgifter som är en fast procent av investerat kapital skapar en extrem orättvisa när det gäller hur mycket man betalar för tjänsten. Fonder är extremt billiga tjänster för riktiga småsparare och att den rådgivning de eventuellt lyckas få är också väldigt billig.


Ett extremfall är när till exempel en mormor börjar sätta in 100 kronor i månaden i fonder till sitt barnbarn, då det går att få placera pengarna i aktier global i många länder och branscher. Även efter fem år ger detta månadssparande inklusive avkastning i bästa fall ett kapital på 10.000 kronor och det är knappast lönsamt för banken eller fondbolaget att administrera barnbarnet sparande.


Men mormor har kanske kvar hundra gånger mer pengar att placera och ska enligt fondernas grundläggande logik betala samma avgift i procent vilket betyder att hon betalar hundra mer räknat i kronor. Om hon betalar 1 procent per år extra för rådgivning och kapitalet är en miljon kronor så blir det ganska dyrt, 10.000 kronor per år. Det är uppenbart orättvist att årsavgiften blir lika hög som hela barnbarnets sparkapital efter fem år i exemplet ovan. Mormor borde få rabatt.


Säljare tjänar på dyra fonder


Dessutom finns problemet kvar orört att säljare tjänar på att berätta om argument för onödigt dyra fonder, även efter införande av strängare regler för rådgivning och provisioner. Att hindra fondbolag att betala provisioner till rådgivare hos andra företag som kallar sig oberoende minskar troligen utbudet av denna typ av tjänster, men olika typer av säljare kan fortfarande fokusera på att övertyga människor att investera i dyra fonder som inte är anpassade till kundens behov.


Dessutom är det fortfarande oklart var regeringen kommer att dra gränsen mellan distribution (till exempel via Avanza och Nordnet) och rådgivning. Även vid försäljning där kunden själv fattar beslutet så behövs information om produkten och även en försäljare har anledning att lyfta fram fördelar hos de dyra alternativen, som ger försäljaren mer vinst. Och är det alls en förbättring om fondandelar är onödigt dyra för att distributionen är dyr, istället för att rådgivningen är dyr?


Fondklasser netto behövs


Idag har många fonder ganska höga avgifter som inte bara täcker kostnader för aktiv förvaltning utan även ger stort utrymme för ersättning till distributörer som Avanza och Nordnet och/eller rådgivning av försäkringsmäklare och ”private banking” riktad till rika privatpersoner.


För att verkligen skapa utrymme för äkta oberoende rådgivning så behövs att fondbolagen startar nya fondklasser med lägre nettoavgifter, så att det blir synligt hur stor ersättningen är till distributörer och provisionsberoende rådgivare. Annars blir det orimligt att betala två gånger för rådgivning, dels dagens höga fondavgift som delvis ska täcka kostnader för rådgivning, dels en separat faktura från den oberoende rådgivaren. Detta problem går delvis att lösa om den oberoende rådgivaren kräver rabatter från fondbolagen eller mellanhänder och ser till att kunden får rabatterna, men detta är betydligt mer tungarbetat och kunden har svårt att veta om nettoavgiften är så låg som den borde vara. De företag som erbjuder oberoende rådgivning kommer alltså rimligen att kräva fondklasser med nettoavgift (mer om detta i ”Snart kommer nästa revolution efter PPM”, länk ovan till höger).


Nästa fråga blir då om mellanhänder som säljer dagens dyrare fondandelklasser med marginal att betala ersättning till rådgivare ska få göra det även när kunderna inte erbjuds någon rådgivning. Argumentet för att tillåta dagens höga avgifter är att kunderna på sikt kommer att hitta de mellanhänder som även ger bra rådgivning. Dessutom kommer kunder som vill sänka sina kostnader rimligen att ta kontakt direkt med fondbolagen och be att få köpa de billigare fondklasserna, utan rådgivning. Det gäller särskilt om ny lagstiftning ger även fondbolag möjlighet att erbjuda ISK-konton. Fast det blir tydligare för kunderna om de som säljer fondklasser med högre avgift även måste leverera rådgivning.


Slutsatsen för fondsparare är att inte alls lita på placeringstips från försäljare av fonder, för de tjänar troligen mer om du väljer en fond med höga avgifter. Och lita bara på rådgivare om du själv har betalat för rådgivningen och har stark anledning att tro att rådgivaren inte även får betalt av någon annan.

Läs fler krönikor i arkivet.