Krönika

|

Värt betala extra för rätt företagsobligationer

Fondavgifter sätts ofta för att maximera bankens vinst. Men ur kundens perspektiv är höga årsavgifter främst motiverade om förvaltarens kunskap är ovanlig eller om valet av placeringar är extra resurskrävande. Ett bra exempel är företagsobligationer.

I förrgår lanserades ”Företagsobligationer, från AAA till konkurs”, en ny bok av Louis Landeman och Gabriel Bergin, som på mindre än 200 sidor ger bra kunskap om ett tillgångsslag som vuxit kraftigt de senaste åren.


Först en överblick av den historiska utvecklingen från järnvägsobligationer på 1800-talet, via Ivar Kreuger och Michael Milken till dagens svenska marknad med en utestående volym på över 340 miljarder kronor. Sedan beskrivs några konkreta exempel på kreditrisker och rekonstruktioner. Slutligen en guide till dokumentation och investeringsstrategier.


Företagsobligationer svårare


Läsningen gav mig kraftigt ökad respekt för den arbetsinsats som krävs för att förvalta en portfölj med företagsobligationer. De som förvaltar aktier har en stor fördel av börsnoteringen som ger enhetliga lagregler för bland annat information och minoritetsskydd. Företagsobligationer är svårare, för de är sällan börsnoterade, har inte standardiserade villkor och det finns ofta flera emissioner med olika villkor från varje företag. Alltså räcker det inte med att analysera företagen, förvaltaren av en företagsobligationsfond borde även ägna mycket tid år att leta efter dolda faror i dokumentationen av de enskilda obligationernas villkor.


Ändå är aktiefonder normalt dyrare. I snitt har svenska aktiefonder som placerar på tillväxtmarknader en årlig avgift på 1,85 procent, globala aktiefonder 1,49 procent per år och Sverigefonder 1,10 procent. Svenskregistrerade företagsobligationsfonder har i snitt årlig avgift på 1,11 procent och vanliga långa räntefonder 0,58 procent.


Att aktiefonder kostar mer beror inte på att de kostar mer att förvalta, utan främst på en kombination av tradition och skillnad i attityd hos kunderna (mer om detta i ”Mjölk lika billig som räntefonder”, länk ovan till höger). Det är också vanligare att aktieförvaltare blir ”kändisar” som lyckas övertyga kunderna att de har ovanlig kunskap som är värd att betala extra för.


Även tillväxtmarknader


Visst ställs även särskilda krav på kunskap och resurser av de som förvaltar fonder med innehav på tillväxtmarknad, som Indien eller Ryssland. Även där är det svårare för en svensk att få bra information, jämfört med att investera i aktier på börserna i Stockholm eller New York. Men företagsobligationsfonder borde vara dyrare än en vanlig Europafond eller USA-fond.


Dessutom har fonder en fördel som är viktig att utnyttja, nämligen att förvaltaren i de flesta fall utan extra ansträngning kan förvalta dubbelt så mycket pengar. Men med oförändrad avgift blir intäkten då den dubbla. Stordriftsfördelen gör att stora fondbolag och stora fonder kan ge kunderna en avgörande fördel, mer resurser till förvaltningen.


Fråga fondbolagen


Fast den stora fonden kan lika gärna vara en vinstmaskin, som ger fondbolaget extra hög lönsamhet. Och en liten fond kan löna sig att sköta bra, om även flera andra portföljer sköts av samma förvaltare. Alltså gäller det att kontrollera vilka fonder som får tillräckligt med resurser – ett helt team med erfarna människor som sysslar med förvaltningen av just denna tillgång, inte bara en ensam förvaltare.


Tyvärr är fondbolagen ofta dåliga på att berätta detaljer om förvaltningens resurser i fondrapporter eller på sina hemsidor. En möjlig lösning är att skriva epost till de fondbolag som har intressanta fonder och fråga om dokumentation av förvaltningens resurser. En snabbare lösning är att välja någon av de fonder som berättar om tillräckliga resurser redan i senaste årsrapport eller på hemsidan.

Läs fler krönikor i arkivet.