Krönika

|

Äter din fondförvaltare sin egen mat?

Det är dumt att lita på någon som inte är med och tar risk. Men är det rimligt att kräva att fondförvaltare har allt sparande i sin egen fond? Att rådgivaren själv köper samma fond? Ett bra första steg vore om informationen blev offentlig.

Det är vanligt att tro mer på människor som lever som de lär, till exempel att vi tror mer på en rådgivare som själv sparar i samma fond som han eller hon rekommenderar.


Nassim Talebs senaste bok ”Skin in the Game, vikten av delad risk” drar det resonemanget till sin spets. Han är kritisk mot politiker, konsulter, forskare, bolagsdirektörer, journalister – alla som bara pratar men inte gör något konkret själva. Och inte är med och delar risken.


Boken ger oväntade svar på många frågor: Hur kan en liten minoritet på 3% påtvinga resten av befolkningen sin moral? Varför har vi fler slavar idag än på romartiden? Varför ska du hellre välja kirurgen som ser ut som en slaktare? Varför skriver historiker så mycket om krig istället för fred?


Men grundtanken som återkommer är att det är dumt att lita på någon som inte är med och tar risk. Detta är centralt när det gäller finansiella tjänster som försäkringar och sparande, som påstås hjälpa oss att klara en osäker framtid. Vad är rimligt att kräva av en fondförvaltare eller rådgivare?


Fondförvaltare


Såklart verkar det mer trovärdigt om någon som förvaltar andras pengar har sitt eget sparande i samma fond. Frågan kommer ofta upp när proffs väljer förvaltare och i USA är det krav att fondförvaltarna rapporterar sina egna investeringar. Här i Sverige finns inget sådant krav, men det sker ibland frivilligt. Börsföretagens chefer måste däremot offentliggöra sitt ägande, eftersom de i lagstiftningen räknas som insiders.


Hur mycket risktagande som är rimligt att kräva tycker jag beror på personens lön. Företagsledare i stora börsföretag som tjänar 50 gånger mer än vanliga anställda måste acceptera hårdare krav. De är offentliga personer, med betalt för att vara galjonsfigurer i media, så det är rimligt att merparten av deras sparkapital är investerat i samma företag. De ska drabbas ekonomiskt tillsammans med övriga aktieägare av kriser och skandaler.


Men en ung fondförvaltare med familj och barn, men utan stor egen förmögenhet, kanske inte ens har möjlighet att spara stora belopp, lönen går åt till familjens bostad och konsumtion. Dessutom tar fondförvaltare en tydlig risk även om de inte har eget sparkapital i den fond de förvaltar, för ett misslyckande gör att fonden riskerar att läggas ned och att de kanske förlorar jobbet. Det är mer rimligt att erfarna ”stjärnförvaltare” som startat egna fondbolag, särskilt de som ansvarar för hedgefonder, själva satsat pengar och att deras egna investeringar finns med i informationen till kunderna.


Rådgivare


Betydligt knepigare är det med finansiella rådgivare, deras kunder skiljer sig åt och har olika sparbehov, så det är snarare hög kvalitet att råden till en person blir helt annorlunda än till en annan. Därmed blir det inte särskilt relevant om rådgivaren själv sparar i samma fond. Det är inte heller det som Nassim Taleb kräver i sin bok – snarare att rådgivaren riskerar någon typ av straff eller också förlorar om råden visar sig vara dåliga.


Fast är det främst förmågan att spå framtiden som vi söker? Kunden kanske hellre vill ha bevis på att rådgivaren tidigare brukat ha rätt och att andra har haft nytta av råden. Då är snarare den relevanta frågan ”Men är du själv rik då?” för att avgöra om personen är bra på att välja rätt placeringar. Ett annat problem med att kräva att rådgivaren ska ha valt just en viss grupp fonder och föreslå samma fonder till sina kunder är att det gör det svårare att ge oberoende råd. Men visst är det rimligt att finansiella rådgivare borde offentliggöra hur deras eget sparande är placerat.


Journalister


I USA finns regler att media måste informera ifall journalisten som skriver om ett börsbolag själv har investerat i aktien. I Sverige ligger fokus främst på att journalister inte får utnyttja insiderinformation och normalt finns också interna regler som förbjuder journalister att göra korta affärer. Så även när det gäller journalister verkar det mer rimligt att undvika partiskhet genom att de inte själva har ”skin in the game”.


Ett liknande exempel är Taleb själv och de som köpt hans bok. De som följer råden i hans bok tar risken själva. Här bildas en paradox - för om vi följer Taleb råd och enbart litar på de som själva riskerar att förlora pengar – då skulle vi inte lita på Taleb. För han har ju redan sålt sin bok till oss och riskerar inget om han har fel.


En mer generell slutsats är att styrkan hos argument i en diskussion inte hänger på vem som säger dem eller vilken grupp personen tillhör. Visst är det lätt att misstänka att en person med ett starkt särintresse har ansträngt sig för att lyfta fram argument som stödjer intresset. Men argumentet i sig blir inte bättre för att någon annan oberoende person använder det.

Läs fler krönikor i arkivet.

Aktiebörser

  Lokal USD SEK  
Stockholm (OMX AFGX)
0,1 -0,2 0,1 stängt
Frankfurt (DAX30)
-0,2 -0,3 -0,1 stängt
London (FT-SE 100)
-0,5 -1,2 -0,9 stängt
Paris (CAC 40)
-0,4 -0,4 -0,3 stängt
Tokyo (TOPIX)
0,9 0,4 -0,7 stängt
New York (S&P 500)
-0,1 -0,1 0,3 16:54
New York (NASDAQ 100)
0,0 0,0 0,5 stängt
Moskva (RTS)
-0,6 -0,6 -0,4 18:51
Hong Kong (HANG SENG)
0,8 0,8 1,1 16:08
Bombay (BSE SENSITIVE)
0,2 0,1 0,3 stängt
Johannesburg (FTSE/JSE ALL-SHARE)
-0,6 -1,0 -0,6 stängt