Krönika

|

Gräv fram sanningen om provisionerna

Finansinspektionen borde granska hur urvalet i fond-i-fond påverkas av rabatter och provisioner, samt tvinga fondbolagen att offentliggöra hur stora provisionerna är och vilka de går till.

En rutten bit av fondbranschen är den ”återbäring” som fondbolag betalar till ett fåtal, men som hålls hemlig mot majoriteten kunder. Värdepappersfonder måste enligt fondlagen behandla alla andelsägare lika och ta ut samma förvaltningsavgift av alla. Men fonderna sköts av fondbolag, som tecknar avtal vid sidan om.

Dessa avtal gäller dels rabatter som går till slutkunden, alltså till den person eller organisation som har investerat pengar. Betydligt större belopp betalas dock i provisioner som går till någon typ av mellanhand (bank, försäkringsbolag eller mäklare som förmedlar investeringen).

Störst i Sverige på provisioner var länge SkandiaLink (som nyligen av obegriplig anledning bytt namn till Skandia Fondförsäkring). Skandia spenderar stora pengar på att locka kunder, och kan därför ta rejält betalt av de fondföretag som får vara med i deras sortiment. Men om en framgångrik fond förvaltas av ett fondbolag som vägrar ge provision (till exempel Didner & Gerge under 1990-talet), så kommer fonden aldrig med hos SkandiaLink.

När storbankerna för drygt ett år sedan började sälja fondandelsfonder ökade omfattningen av provisioner. Robur Access tar till exempel 1,8 procent i förvaltningsavgift av kunderna och påstår att detta inkluderar förvaltningsavgiften i underliggande fonder (däremot ingår inte resten av TER i underliggande fonder, men det är en annan historia). Lönsamheten blir ändå hög för Robur, eftersom Access enbart investerar i externa fonder om de tillhör fondbolag som ger stora provisioner till Robur.

Brev från Ekvator

När jag skrev förra veckans krönika ”Slumpen lika bra som fondandelsfonder” upptäckte jag att fondandelsfonden Ekvator under år 2004 haft mer än 10 procent investerat i en annan fondandelsfond, Guide Aktiefond, som officiellt förvaltas av Erik Penser Fonder. Ekvator tillhör ett litet fondbolag i Uppsala som 1 februari bytte namn från FK Fonder till Coeli Fonder. Det ger en investering i tre steg, en ”fond-i-fond-i-fond” skulle man kunna kalla det. Jag har frågat om detta och här är första stycket i ett svar med e-post från Lukas Lindkvist, förvaltare av Ekvator:

”Investeringen i Guide, som mycket riktigt är en fond-i-fond, är enbart gjord för att få ner avgifterna mot slutkunden. Niklas Lundberg sitter med i vår placeringskommitté (det är han som förvaltar Guide Aktie) och när vi delar hans uppfattning av val av Sverigefonder så investerar vi via Guide då det blir lägre avgifter. Vi betalar alltså ingen förvaltningsavgift till Guide. Guide har bättre rabatter i de underliggande fonderna än vad vi har. Detta pga att de förvaltar mycket större volymer än vad vi gör mot den svenska aktiemarknaden. Annars är det riktigt som du säger att Guide Aktie är att likna med en full investerad Sverigefond. Alla rabatter som Ekvator får från underliggande fonder går rakt in i fonden och kommer andelsägarna fullt tillgodo. Vi bygger vår lönsamhet på de avgifter som vi tar av kunderna. Alla andra fördelar går kunderna tillgodo.”

Två påståenden tycker jag är särskilt intressanta. ”Vi betalar alltså ingen förvaltningsavgift till Guide” gjorde mig faktiskt så häpen att jag ringde till Erik Penser Fonder. Där fick jag tala med Hans Olsson, som bekräftade att påståendet stämmer.

Det andra påståendet, som fick mig att skriva denna krönika, är ”Guide har bättre rabatter i de underliggande fonderna än vad vi har.” Niklas Lundberg är VD för ett bolag som heter Indecap (länk till höger) och som på sin hemsida kallar sig för ”oberoende”. Men enligt Lukas är alltså VD även fondförvaltare, plus att han lyckas kräva bättre rabatter än Lukas själv. Jag har tidigare kritiserat fonden Guide Hedge, som är ett exempel på dubbla resultatbaserade avgifter (se krönikan ”2005 bättre år för hedgefonder”). Brevet ovan är bevis för att även Niklas Lundbergs oberoende bör ifrågasättas, för den som begär rabatter kan inte samtidigt vara oberoende av dessa (se nedan).

En märklig detalj är också att i fondbestämmelserna för Erik Penser Guide Aktiefond står att fonden förvaltas av Erik Penser Fonder AB, men på fondbolagets hemsida står det att fonden förvaltas av Indecap. På Indecaps hemsida står att ”Guidefonderna förvaltas av Indecap och administreras av Erik Penser Fonder”. Men den information som finansinspektionen har fått och godkänt är förstås fondbestämmelserna.

En annan märklig detalj är att i de kvartalsrapporter som FK Fonder har publicerat så finns Guide Aktiefond inte med bland de fem största innehaven i Ekvator. Men i de portföljer som Ekvator har rapporterat till finansinspektionen så finns Guide Aktiefond med som största innehav 31 december 2003 och 31 mars 2004, samt näst största innehav 30 juni (därefter finns inga innehav offentliggjorda av finansinspektionen).

Tio olika parter

Det väsentliga är att det här finns tio olika parter/grupper, som kan vinna eller förlora beroende på hur rabatter och provisioner hanteras:
1. Andelsägarna i Ekvator, de slutliga kunderna i denna kedja investeringar.
2. Fonden Coeli Ekvator, som äger andelar i Guide Aktiefond.
3. fondbolaget Coeli Fonder AB (fd FK Fonder), där Niklas Lundberg sitter med i en placeringskommitté.
4. Fonden Guide Aktiefond, som förvaltas av Niklas Lundberg (eller är det Erik Penser Fonder?)
5. Fondbolaget Erik Penser Fonder, som har ett avtal med Indecap.
6. Övriga kunder i Guide Aktiefond (som knappast vet att vissa andra sparar ”gratis” i fonden).
7. Indecap AB, där Niklas Lundberg är VD.
8. Underliggande fonder, de som Guide Aktiefond investerar i.
9. Fondbolag som förvaltar underliggande fonder och har relationer till Indecap både som utvärderare och förvaltare.
10. Övriga kunder i underliggande fonder, varav vissa anlitar Indecap som rådgivare.

Spindeln i nätet är uppenbarligen Niklas Lundberg, som finns med direkt eller indirekt hos sex av tio parter/grupper. Och jag tycker att det är uppenbart att det inte går att sköta alla hans roller på bästa sätt. Tydligast är två problem:

(A) Hur påverkas urvalet fonder av rabatter och provisioner? I ovan nämnda exempel med SkandiaLink och Access är det uppenbart att urvalet fonder blir starkt begränsat. Det är väl också självklart att det inte går att göra ett oberoende urval mellan alla fonder på marknaden och samtidigt kräva rabatt och/eller provision (om en fond ändå blir vald, varför skulle då fondbolaget ge ”återbäring”?).

(B) Vem eller vilka får ”återbäringen”? Varken fondsparare eller Morningstar kan kontrollera hur dessa rabatter och provisioner hanteras, eftersom avtalen är hemliga. Belopp eller procentsatser finns inte med i fondernas årsrapporter eller i annat skriftligt material som publiceras om fonderna. Dessutom är det möjligt att det finns många olika avtal (i detta fall kan de underliggande fondbolagen ha avtal om rabatter med både Ekvator och Guide Aktiefond, men samtidigt avtal om provisioner med både Coeli, Indecap och/eller Niklas Lundberg personligen).

Gräv fram sanningen

Jag använde ordet ”rutten” i inledningen av denna krönika och det är precis vad jag tycker att denna typ av hantering är. Jag har talat med fondbolag som påstår att de kategoriskt vägrar att ge både rabatter och provisioner. Några säger att de enbart ger rabatter, men betydligt fler erkänner att deras inflöde av nya kunder till stor del är beroende av provisioner. HQ Fonder hade under 2004 provisionskostnader på 55,8 miljoner kronor – 0,6 procent av det förvaltade kapitalet. Exakt hur avtalen ser ut vill ingen berätta för mig. Dessutom kan jag aldrig veta om jag får se alla avtal. Tyvärr är det bara finansinspektionen som har rätt att gräva fram sanningen.

Det senaste året har myndigheterna i USA slagit hårt mot vissa typer av provisioner. Svenska finansinspektionen har så vitt jag vet inte gjort något alls. Men för tre veckor sedan kom nya krav på aktieobligationer, så kanske är det möjligt med en hårdgranskning även av fondprovisionerna.

Det vore inte så svårt. Alla rabatter och provisioner finns rimligen som utbetalningar någonstans i bokföringen hos fondföretagen (fast alla nivåer i en koncern måste granskas). Sedan är det bara att kontrollera vems konton betalningarna har gått till och kräva att få se alla de avtal som denna ”återbäring” baseras på. Därefter borde alla provisioner till mellanhänder offentliggöras, för det är information som de slutliga kunderna (de som indirekt betalar) har rätt att få. Rabatterna går däremot till kunderna, så de kan väl få förbli hemliga om parterna vill det.

Vem lurar vem?

Annars återstår bara att undra vem som egentligen lurar vem. Den som har störst möjlighet att ”ta igen på karusellerna” i exemplet ovan är förstås Niklas Lundberg. Ingen kan väl efter att ha tagit del av fakta ovan ärligt tro att hans urval av fonder är ”oberoende”. Och notera att det inte hjälper att granska bokföringen hos Indecap, för provisioner kan sättas in på vilket konto som helst.

Men totalt sett är det främst mellanhänder som Skandia och Robur som lurar sina kunder. Säljarna påstår ofta att de ger kunden tillgång till de bästa fonderna på varje marknad. Men verkligheten är som sagt att enbart externa fondbolag som ger provision tas med i deras urval. Finansinspektionen borde tvinga alla svenska fondbolag och mellanhänder att publicera sanningen om provisionerna.

Xfondavgifter Xfinansinspektionen Xfondifond

Läs fler krönikor i arkivet.

Aktiebörser

  Lokal USD SEK  
Stockholm (OMX AFGX)
0,7 0,6 0,7 stängt
Frankfurt (DAX30)
0,7 0,4 0,7 stängt
London (FT-SE 100)
0,9 0,5 0,7 stängt
Paris (CAC 40)
1,0 0,7 1,0 stängt
Tokyo (TOPIX)
0,5 0,6 0,7 stängt
New York (S&P 500)
0,4 0,4 0,7 stängt
New York (NASDAQ 100)
0,5 0,5 0,9 stängt
Moskva (RTS)
0,5 0,5 0,4 10:04
Hong Kong (HANG SENG)
-0,6 -0,5 -0,3 15:04
Bombay (BSE SENSITIVE)
-0,4 -0,4 -0,2 12:34
Johannesburg (FTSE/JSE ALL-SHARE)
0,0 -0,1 -0,2 07:04