Långa räntor normalt bättre

Om lågkonjunkturen blir längre än optimisterna hoppas och kronan fortsätter att återhämta sig, då blir långa räntefonder vinnare. Om inte, så ger obligationer troligen ändå högre ränta än bästa bankkonto.

Jonas Lindmark 2002-05-03 | 11:30
Facebook Twitter LinkedIn
Riksbanken höjde den 2 maj reporäntan till 4,25 procent. Därmed är de korta räntorna tillbaka på samma nivå som förra sommaren. Många ”experter” påstår att de korta räntorna kommer att fortsätta höjas, fast ytterligare en höjning med 0,25 procentenheter skulle ge den högsta reporäntan sedan hösten 1996 (se länk).

Huvudargumentet för högre korta räntor är att inflationen i Sverige har ökat något det senaste året, och om den ökar lite till så har vi den högsta inflationen sedan 1993 (se länk). Tisdag den 14 maj publicerar SCB konsumentprisindex för april, då får vi nästa ledtråd.

De senaste tre månaderna har jag fått en stadig strö

m frågor från läsare. De kan sammanfattas så här:

”Varför rekommenderar du en lång räntefond (Folksam Obligationsfond) i PPM-portföljerna, när alla tror att riksbanken kommer att höja räntan?”

Ett heltäckande svar på den frågan har flera delar. Och eftersom jag vill att alla läsare ska kunna hänga med i min förklaring tänker jag ägna veckans krönika åt att berätta om både grundläggande fakta och mina åsikter. Alla detaljer får inte plats, men jag försöker få med allt som behövs för att mitt resonemang ska bli begripligt även för en vanlig fondsparare. Jag börjar med fakta:

Det finns många olika räntor på penning- och obligationsmarknaderna, i princip en för varje kombination av kreditrisk (risk att låntagaren inte betalar tillbaka) och löptid (antal dagar eller år med fast ränta innan lånet förfaller, datum då låntagaren lovat betalar tillbaka). I dagligt tal brukar man tala om korta räntor (löptid mindre än ett år) och långa räntor (löptid över ett år).

Riksbanken kontrollerar enbart de korta räntorna (genom att bestämma reporäntan, som styr räntan på korta lån mellan bankerna), till exempel räntan på ett normalt bankkonto. De långa räntorna bestäms av ”marknaden”, närmare bestämt investerarnas förväntningar om framtiden, i första hand inflation (och därmed de genomsnittliga korta räntorna framöver), samt utbud och efterfrågan på lån med fast ränta. Och ju mer investerarna på räntemarknaden betalar för en obligation i dag, ju lägre ränta ger den under löptiden. Detta är förklaringen till att om de långa räntorna stiger, så faller obligationer i värde (och ju längre löptid, ju mer faller obligationen i värde om dess ränta stiger en procentenhet).

Det som i första hand krånglar till svaret på läsarnas fråga är att alla dessa olika räntor kan röra sig mer eller mindre åt olika håll. Till exempel kan de långa räntorna vara oförändrade eller falla, samtidigt som de korta stiger. Detta kallas på fackspråk att ”avkastningskurvan ändrar lutning”. Avkastningskurvan visar hur räntorna vid en viss tidpunkt varierar beroende på löptiden. Den är normalt stigande (högre långa räntor) och ofta böjd för de korta löptiderna (till exempel därför att investerarna tror att Riksbanken först kommer att sänka och senare höja reporäntan). Bakom läsarnas fråga finns nog ibland följande resonemang:

Om Riksbanken höjer reporäntan, så kommer alla räntor att stiga och då kommer långa räntefonder att falla i värde.”

Detta är alltså fel, för avkastningskurvan kan ändra lutning. Däremot har läsarna förstås rätt i att jag har haft fel hittills i år. Korta räntefonder har givit i snitt 1,0 procent, medan både medellånga och långa bara har givit 0,4 procent i snitt. Men fortfarande får man högre ränta från långa obligationer. En statsobligation som förfaller nästa år gav den 2 maj en ränta på 4,87 procent och en 5-årig statsobligation (med förfall år 2007) gav 5,44 procent. Det betyder att även om reporäntan gradvis höjs till 5 procent om ett år, så kommer ändå en ettårig placering med fast ränta att i snitt ge lite högre avkastning.

Historiskt är det mycket tydligt att långa räntor normalt är högre än korta, eller med andra ord att obligationer har givit högre avkastning än bästa bankkonto. Det har två orsaker: Det första är att den som lånar ut till fast ränta tar en ränterisk (risk att inflationen stiger kraftigt, vilket den som lånar med bunden ränta köper en försäkring mot genom att välja bunden ränta). Den andra är att det finns större möjligheter att hitta långa obligationer som ger lite högre ränta än statspapper, därför att de innebär en (normalt mycket liten) kreditrisk, till exempel lån till bostadshypotek och börsföretag. Och i snitt är det lönsamt att ta dessa risker.

Längre recession, starkare krona

Så till mina åsikter. Jag har länge varnat för risken att den första globala recessionen på 20 år blir längre än majoriteten tror, vilket skulle betyda att obligationer troligen ger högre avkastning än aktier. Jag har också påpekat att de flesta experter tror att den svenska kronan kommer att fortsätta återhämta sig mot andra valutor, vilket tillsammans talar för att en placering i svenska obligationer ger en svårslagen avkastning.

Om den svenska kronan fortsätter att återhämta sig så ger det dessutom fallande priser på import och därmed lägre konsumentprisindex. Även en längre lågkonjunktur än väntat talar för lägre inflation, kanske till och med deflation (fallande priser). Jag har därför gissat att avkastningskurvan skulle börja svanka på mitten, därför att de medellånga räntorna skulle falla mer än de korta och långa. Det har inte skett ännu, men om det sker så kommer medellånga obligationer att ge högst avkastning.

Realränteobligationer är ett bra och intressant alternativ, eftersom de har villkor som skyddar långivaren mot ränterisken (därför att obligationens värde styrs av konsumentprisindex). Men om jag får rätt så kommer alltså inflationen att bli lägre än väntat och då ger troligen vanliga obligationer högre avkastning det närmaste året.

Facebook Twitter LinkedIn

About Author

Jonas Lindmark

Jonas Lindmark  var från 2000 till 2013 analyschef och ansvarig utgivare på Morningstar i Sverige. Därefter webbredaktör och från 2020 informationschef. Tidigare var han under nio år ansvarig för fondbevakningen i tidningen Affärsvärlden. Du kan nå honom på jonas.lindmark@morningstar.se 

© Copyright 2022 Morningstar, Inc. Alla rättigheter förbehållna.

Användarvillkor        Privacy Policy        Cookie Settings