Högriskfondernas förbannelse består

Tre år i rad har högriskfonderna stigit brant. Men dåliga resultat väntar för majoriteten fonder inriktade på högriskländer som Ryssland, Indien och Kina. Trefaldigat börsvärde kräver dessutom tre gånger fler köpare.

Jonas Lindmark 2006-01-04 | 16:13
Facebook Twitter LinkedIn

Efter tre år med hög avkastning på tillväxtmarknaderna är det många fondsparare som lockas att satsa allt i till exempel en Rysslandsfond eller en Latinamerikafond. Men jag hoppas att de flesta ser likheten med motsvarande uppgång för IT-fonder under slutet av 1990-talet.

I genomsnitt har MSCI världsindex för de etablerade industriländerna i snitt stigit 5,6 procent per år de senaste tio åren. MSCI Emerging Markets Index, som mäter börsutvecklingen på tillväxtmarknaderna i Asien, Latinamerika och Östeuropa har stigit 4,3 procent per år under samma decennium. Skillnaden är mycket större sett över femårsperioder, aktiekurserna i de etablerade industriländerna utvecklades mycket bättre under andra halvan av 1990-talet, medan tillväxtmarknaderna varit vinnare hittills under 2000-talet.

Skillnaderna är dessutom större mellan olika ”emerging markets”. MSCI börsindex för Kina och Thailand har fallit rejält de senast tio åren, medan till exempel index för Mexiko och Ryssland har stigit brant. Osäkerheten om framtiden är större för högriskfonder, men erfarenheten de senaste tio åren är alltså att avkastningen i snitt har varit lägre.

Enbart ökad osäkerhet

Fondsäljare påstår ändå ofta att den förväntade avkastningen blir högre om man väljer en fond med högre risk. Som jag påpekat flera gånger tidigare går det med enkel matematik att bevisa att det är lögn. Avkastningen hos en aktiefond är lika med genomsnittet av avkastningen hos de enskilda aktier som fonden äger. Det ger mycket högre risk att köpa en enda aktie, men avkastningen blir i genomsnitt densamma.

På samma sätt kan en enda bred tillväxtmarknadsfond som investerar i 20 olika länder delas upp i 20 olika landfonder med högre risk, vilket betyder att avkastningen hos den breda fonden blir samma som genomsnittet hos högriskfonderna (mer om detta i ”Låt dig inte luras av högriskfonderna”, länk ovan till höger). Ökad risk i sig ger alltså enbart ökad osäkerhet.

Högriskfondernas förbannelse

Men problemet med högriskfonder är ännu större. Det beror på något som jag brukar kalla ”högriskfondernas förbannelse”, som förenklat beror på att det krävs en uppgång på 100 procent för att ta igen ett ras på 50 procent.

För att förtydliga har jag räknat fram ett exempel som visar det förväntade resultatet från en högriskfond som hälften av åren ger en värdeökning på 30 procent och hälften av åren en förlust på 20 procent. Det motsvarar en genomsnittlig avkastning på 5 procent per år och en standardavvikelse på 25 procentenheter. Tabellen nedan visar fördelningen hos den förväntade avkastningen efter nio år, eller om man så vill nio krona eller klave:

Bara 25% bättre än snittet
Antal utfall Sannolikhet Avkastning
1 0,2% 960%
9 1,8% 553%
36 7,0% 302%
84 16,4% 147%
126 24,6% 52%
126 24,6% -6%
84 16,4% -42%
36 7,0% -65%
9 1,8% -78%
1 0,2% -87%
Genomsnitt   55%


Tabellen visar tydligt nackdelen med högriskfonder, nämligen att sannolikheten för olika avkastningar är mycket skevt fördelad. Trots att den genomsnittliga avkastningen totalt sett blir 55 procent efter nio år (vilket är exakt samma som ett riskfritt alternativ som stadigt ger 5 procent per år), så ger hälften av alla utfall en förlust. Vart fjärde utfall ger en rejäl förlust, vart fjärde utfall ger en värdeminskning på 6 procent, vart fjärde utfall ger en värdeökning på 52 procent och bara den bästa fjärdedelen ger en värdeökning som är större än det aritmetiska medelvärdet 55 procent.

Var tionde vinner stort

Förklaringen är att var tionde fondsparare vinner stort och får en avkastning på 302 procent eller mer. Ett exempel är Rysslandsfonder, som råkar vara populära i Sverige eftersom Ryssland ligger nära geografiskt (men det säljs inga Mexikofonder i Sverige). För att några få ska kunna vinna stort behövs det samtidigt många andra som förlorar. Det liknar utformningen hos lotterier, där majoriteten förlorar insatsen, medan ett fåtal lyckliga får en högvinst.

Det finns förstås andra argument för att investera i enskilda länder, till exempel via Rysslandfonder eller Indienfonder. Om börsföretagens vinster stiger och/eller fler investerare vill köpa aktier, så är det ingen slantsingling som styr aktiekurserna. Tvärtom är sannolikheten för börsuppgång i så fall på kort sikt mycket hög. Dessutom är det tänkbart att värderingen av aktierna är lägre i dag än den kommer att vara på sikt, därför att placerare i framtiden när riskerna har minskat kommer att nöja sig med en lägre förväntad avkastning från börserna i dessa länder.

Men efter de tre senaste årens branta börsuppgång tycker jag att det är rimligt att tro att dessa två faktorer – goda börsnyheter och stigande värdering – redan har haft fullt genomslag på de flesta tillväxtmarknader.

Tre gånger fler säljare

Och börsuppgången har samtidigt skapat ett annat problem, nämligen att mängden pengar som sparare vill ta ut från aktiemarknaden har ökat. Orsaken är att människor har en begränsad livslängd och därmed är den genomsnittliga spartiden någorlunda konstant. Det betyder att en ungefär lika stor andel av antalet aktier kommer att säljas permanent varje år, helt enkelt därför att spartiden är slut och pengarna behövs.

Flera av de mest populära fondkategorierna med hög risk, däribland Indien, Latinamerika och Ryssland, har givit en avkastning på över 40 procent per år de senaste tre åren. Det betyder att det samlade börsvärdet i dag är tre gånger större än för tre år sedan. Men det betyder också att det i dag behövs tre gånger så mycket nya pengar för att behålla balansen mellan köpare och säljare.

Här visar högriskmarknaderna en likhet med pyramidspel – för att gamla spelare ska kunna lämna pyramiden med vinst så krävs vartefter allt mer pengar från nya spelare. Att ett trefaldigat börsvärde kräver tre gånger fler köpare är kanske inget problem så länge aktiekurserna stiger, men dåliga nyheter har nu lättare att starta en säljvåg som långsiktiga investerare inte klarar att hålla emot.

Hög tillväxt ger lägre avkastning

Min slutsats är att högriskfonder som investerar i ett enda land, som Indienfonder och Kinafonder, främst passar för kortsiktig spekulation. För den som har intresse och kunskap ger de en möjlighet att investera vid rätt tillfälle och nå en hög avkastning, ungefär på samma sätt som enskilda aktier på Stockholmsbörsen kan ge hög avkastning.

Men den skeva fördelningen hos avkastningen gör som sagt att högriskfonder i de flesta fall ger ett sämre resultat vid långsiktigt sparande (se tabellen ovan). Fonder som investerar i alla ”emerging markets” (både Asien, Latinamerika och Östeuropa) ger större chans till ett bra resultat eftersom riskspridningen minskar risken för förlust.

Dock finns det starka argument även mot tillväxtmarknader i allmänhet. Historiskt har nämligen både länder och aktier med hög tillväxt givit lägre framtida avkastning (se ”Låt dig inte luras av hög tillväxt”, länk ovan till höger).

NYCKELORD
Facebook Twitter LinkedIn

About Author

Jonas Lindmark

Jonas Lindmark  var från 2000 till 2013 analyschef och ansvarig utgivare på Morningstar i Sverige. Därefter webbredaktör och från 2020 informationschef. Tidigare var han under nio år ansvarig för fondbevakningen i tidningen Affärsvärlden.

© Copyright 2024 Morningstar, Inc. Alla rättigheter förbehållna.

Användarvillkor        Privacy Policy        Cookie Settings        Upplysningar