Fyra alternativ med lägre risk

Både efter upp- och nedgångar på börsen är det många sparare som vill begränsa risken, men ändå vara med under uppgångar. Alternativen har blivit fler, men två grundläggande problem kvarstår.

Jonas Lindmark | 22-02-07 | E-mail Article

Ibland får jag brev som får mig att undra om avsändaren driver med mig, eller kanske överdriver för att frågan ska bli tydlig. För ett par veckor sedan fick jag till exempel detta:

Jag läser ofta era analyser och artiklar och har en kort fråga. Det är så att alla i min familj har en personlig rådgivare på Max Matthiessen. Och det enda de får rekommendationer om att köpa är aktieobligationer vilket har gjort att det enda de sparar i är aktieobligationer. Och jag blir inte klok på den sparformen. Jag läser nästan bara negativa saker om den. Alla i min familj kan nästan ingenting om sparande överhuvudtaget. Om jag vill upplysa dem och ge dem en mer balanserad bild, finns det något som du tycker att jag kan säga till dem?

Min första reaktionen är att rådgivaren på Max Matthiessen är en skojare. Kanske han eller hon tjänar mest på att sälja aktieobligationer, eftersom de dels ger både köpavgift och dold provision vid varje säljtillfälle, dels måste omplaceras i nya aktieobligationer varje gång de löper ut.

Min andra reaktion är tvivel. En hel familj kan väl inte gå med på att placera alla sparpengar i aktieobligationer? En av nackdelarna med aktieobligationer är att om du behöver pengarna i förtid så måste du betala extra för att sälja och den ende köparen är normalt utgivaren (som rimligen sätter dagskursen i nederkanten av det rimliga). Dessutom finns det så vitt jag vet inget företag som säljer pensionssparande enbart i aktieobligationer (det vore för dumt att garantera värdet om 3-4 år när de flesta har 20-30 år kvar till pension). Och nog har väl någon i familjen ett buffertsparande på ett vanligt bankkonto?

Lagen om finansiell rådgivning kräver sedan juli 2004 att ”Näringsidkaren skall i sin rådgivningsverksamhet iaktta god rådgivningssed och skall med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen. Näringsidkaren skall vidare anpassa rådgivningen efter konsumentens önskemål och behov samt rekommendera lösningar som även i övrigt är lämpliga för konsumenten.” Och jag kan omöjligt förstå hur Max Matthiessen skulle kunna motivera att en hel familj har allt sitt sparande i just aktieobligationer. Så jag hoppas att det inte är sant.

Min tredje reaktion är att skriva en sammanfattning av de alternativ som finns och försöka ge den balanserade bild som brevskrivaren önskar. Helt klar är att det finns många som önskar vara med och tjäna pengar på aktiemarknaden utan att riskera förluster. Här är fyra alternativ, med en kort sammanfattning av för- och nackdelar:

Alternativ 1 – Aktieobligationer

I början på 1990-talet lanserades aktieobligationer (ett paket med tre delar: en obligation som ger ett fast belopp, en option som kan stiga i värde, plus dolda avgifter) som lösningen på problemet – ”lika hög avkastning som en aktiefond, och lika trygg som en obligation” påstod reklamen. Och påståendet lever kvar, fastän kraftigt lägre svenska räntor har gjort att villkoren blivit betydligt sämre.

Fördelen är främst ett tydligt löfte hur många kronor man minst kommer att få tillbaka. Nackdelen med aktieobligationer är främst att allt krångligare konstruktioner gjort det omöjligt för vanligt folk att jämföra och utvärdera olika alternativ. De ”lotterier” som ibland ingår borde snarare räknas som spel än investeringar (mer om detta i ”Fortfarande många luriga aktieobligationer”, länk ovan till höger). Finansinspektionen har utlovat skärpt tillsyn under 2007.

Alternativ 2 – Hedgefonder

Redan 1995 startade Zenit, men det var först under börsnedgången 2001 som det växte fram ett bredare intresse för hedgefonder (stor frihet för förvaltaren, ofta hemlighetsfulla och exklusiva). De senaste åren har antalet exploderat och det finns nu snart 100 olika enbart i Sverige.

Fördelen är främst att många av hedgefonderna förvaltas av extremt kunniga och smarta personer, som tidigare lyckats nå hög avkastning och undvika förluster. Nackdelarna är flera: ovanligt höga förvaltningsavgifter, ofta hög minsta insättning, ofta handel bara en gång per kvartal. Dessutom har kritiken växt att allt fler hedgefonder slåss om en begränsad mängd affärer (se ”Var realist när du väljer hedgefond”).

Alternativ 3 – Garantifonder

Förra året kom nästa variant, garantifonder (som lovar ett minsta belopp tillbaka, men att en hemlig andel ska vara placerad på aktiemarknaden). I praktiken innehåller de ungefär samma typ av investeringar som aktieobligationer. Genom en teknik som kallas ”deltahedge” kan förvaltaren med hjälp av datorer begränsa risken. Namnen innehåller inte alltid ordet ”garanti”: Swedbank kallar sin för Protect 90, Carnegie kallar sina för Safety 90.

Fördelen är precis som med alternativ 1: ett bestämt lägsta belopp tillbaka och i vissa fall flyttas den nedre gränsen dessutom upp när börsen stiger. Nackdelen är främst att tekniken med ”deltahedge” i längden kan ge stora kostnader, eftersom den innebär att alla köp görs strax efter en uppgång och alla försäljningar strax efter en nedgång – så när börsen svänger köper en garantifond upprepade gånger lite dyrare än den nyss sålt (mer om detta i ”Handelsbanken ger dyr garanti”).

Alternativ 4 – Enter Maximal

Den senaste varianten lanserades för en månad sedan av ett litet svenskt fondbolag som heter Enter. Deras nya fond Maximal har en ovanligt drastisk placeringsstrategi: antingen 100 procent på aktiemarknaden eller 100 procent i säkra räntepapper. Valet avgörs av en hemlig matematisk modell, kallad ”indikatormodell”, som Enter själva utvecklat och som påstås förutse trenderna på aktiemarknaden.

Fördelen är främst en chans att vara med på aktiemarknaden till 100 procent och ändå få hjälp att begränsa förlusterna. Nackdelar är främst att det inte finns någon garanti och att förvaltningsavgiften är hela 2 procent per år. Det är dyrt jämfört med de flesta andra fonder (men inte jämfört med de andra tre alternativen – alla fyra är normalt dyra).

Två grundläggande problem

Tyvärr återkommer två grundläggande problem med alla dessa fyra alternativ. Det första är att på lång sikt är det just risktagandet på aktiemarknaden som ger betalt i form av en ”riskpremie”. Den som tar mindre marknadsrisk kommer alltså troligen att få lägre avkastning. Och om aktiemarknaden upprepar sin historiska överavkastning jämför med räntebärande, så kommer de fyra alternativen rimligen i slutändan att ge lägre avkastning.

Det andra problemet beror på att spararens avkastning är de vinster som återstår när alla mellanhänder har tagit sin del. Vanliga aktiefonder har en grundläggande positiv egenskap, nämligen att de bara ger ett extra mellanled. Alla som investerar direkt i fonden är med som ägare i ett antal börsbolag, direkt via de aktier som finns registrerade hos förvaringsinstitutet.

Men ju fler mellanhänder som skär emellan, ju större del av avkastningen kommer att gå förlorad. I ett par av de fyra alternativen – ”deltahedge” och ”indikatormodell” – är mellanledet främst ett extra lager transaktioner, som förstås kostar extra. Istället för det klassiska ”köp och behåll” som visat sig framgångsikt historiskt, så försöker förvaltaren överlista marknaden genom snabba transaktioner. Det kan straffa sig om aktiemarknaden börjar svänga kraftigare, som den gör i samband med börsras, för då finns risk att förvaltarens teknik betyder att upprepade gånger sälja snabbt och strax efter tvingas köpa tillbaka samma aktier mycket dyrare.

Hemlighetsfulla

Jag tycker inte att något av de fyra alternativen har egenskaper som talar för att de överträffar aktiemarknaden på lång sikt. En blandning av billiga aktiefonder och billiga räntefonder är rimligen bättre som bas i sparandet (se "Mina 10 första fondtips"). Men för sparare som accepterar högre kostnader för att få lägre risk i sitt sparande verkar det lämpligt att kombinera alla fyra.

Fast jag irriteras av att alla fyra är så hemlighetsfulla. Alternativ 2 och 4 förstår jag måste bevara sina hemligheter av konkurrensskäl. Men alternativ 1 och 3 borde Finansinspektionen tvinga att tala om exakt hur ingredienserna ser ut och vilka dolda kostnader som belastar sparkapitalet.
Jonas Lindmark är sedan augusti 2000 analyschef och redaktör på Morningstar i Sverige. Tidigare var han under nio år ansvarig för fondbevakningen i tidningen Affärsvärlden. You can contact the author via this feedback form.
© Copyright 2024 Morningstar, Inc. Alla rättigheter förbehållna.

Användarvillkor        Privacy Policy        Cookie Settings        Upplysningar