Därför skriver jag normalt min krönika varje vecka riktad till vanliga fondsparare, inte till fondföretagen. Men om fondföretagens anställda vill läsa, så är det förstås bra. Fast den här veckan gör jag ett undantag, och rikta mig till främst till de som är ansvariga hos fondföretagen.
Jag får ofta e-post från fondsparar
e som är villrådiga efter de senaste två årens återkommande börsnedgångar. De har valt de fonder som ett fondföretag (fondbolag, bank eller försäkringsbolag som säljer fonder) har rekommenderat, och nu har sparandet ofta mer än halverats i värde. Här är ett exempel ur ett brev jag fick i början på veckan:
Min 11-åriga grabb hade ett fondkapital på ca 20.000 före konjunkturnedgången, men det är bara värt ca 7.500 idag. Han har sparat sen han föddes, och satt in 11.500. Frågan är skall man satsa nya pengar i samma aktiefonder, eller skall man gå på något lugnare, som långa räntefonder, aktieindexfonder eller skall man rentav satsa på en kapitalförsäkring med traditionell förvaltning?
Eftersom dagens krönika är riktad till fondföretagen, så är det inte mitt svar som är intressant, utan att försöka hindra att denna trista sparupplevelse upprepas i framtiden.
Jag vet inte i vilka fonder 11-åringens pengar finns i, men värdeminskningen på över 60 procent tyder på att merparten är placerad i högriskfonder. Och jag gissar att det är fondföretagens påstående att ”Högre risk ger högre avkastning, på lång sikt” som är boven.
Jag har flera gånger förklarat att detta påstående inte är sant, åtminstone inte när olika aktiefonder jämförs (se till exempel krönikan ”Välj rätt sorts risk”, länk ovan till höger). Tvärtom så betyder högre risk att placeraren i snitt får ett sämre resultat (det är kostnaden för chansen till riktigt hög avkastning). Men så länge fondföretagen fortsätter att upprepa ”Högre risk ger högre avkastning” så kommer många att välja högriskfonder både till sitt eget sparande och till sina barn.
Dålig kunskap
I Sverige är kunskapen om sparande i fonder och andra investeringar dålig, jämfört med i England eller USA. Det har flera orsaker. En är att staten tidigare tagit huvudansvaret för vårt sparande. En annan är att det bara är de senaste tio åren (efter valutaavregleringen 1988, skattereformen 1990 och krisen 1991-1992) som svenska folket på allvar har kunnat dra nytta av ett brett utbud fonder. Och först 1997 blev inflödet i aktiefonder riktigt stort. En tredje orsak är att skolor och medier ger mycket lite information om privatekonomi och fonder, jämfört med mängden information om börsföretag och aktier på Stockholmsbörsen. Bakom det finns ett tankefel, att det är viktigare med ett miljardbelopp, än att en miljon människor sparar en tusenlapp.
Dessutom har reklam och information från banker och försäkringsbolag om fonder ofta varit ytlig och inte hjälpt till att utbilda investerarna. Värst är som sagt påståendet ”högre risk ger högre avkastning”. Och kampanjerna under PPM-valet hösten 2000 spelade ofta på känslor och saknade konkret information om fonderna.
Onödiga risker
Visst har fondföretagen informerat, men med exempel från Nobelprisen i ekonomi så kan man säga att fondföretagen har ägnat sig för mycket åt Modigliani (pris 1985 för sparandets livscykel) och för lite åt Markowitz och Sharpe (pris 1990 för portföljteorin och CAPM). Hårdraget kan man säga att fondföretagen har tjatar om att alla behöver pensionsspara, men inte sett till att alla förstår hur stora fördelarna är med riskspridning. Resultatet är att många fondsparare, precis som 11-åringen ovan, har tagit onödiga risker (portföljteorin bevisar att ökad företagsrisk eller annan diversifierbar risk inte ger någon ändring av den förväntade avkastningen, bara större osäkerhet om resultatet).
Just i Sverige är problemet extra stort eftersom vår historiska erfarenhet är extrem. Under perioden 1980 till 2000 steg Stockholmsbörsen mycket mer än de flesta andra, Generalindex steg i snitt 22 procent per år. Samtidigt steg MSCI:s världsindex bara 13 procent per år. Visserligen beror nästan halva skillnaden på att dollarkursen dubblades under perioden (Generalindex steg bara 18 procent i snitt, räknat i dollar) men upplevelsen för en svensk investerare har varit en nästan dubbelt så hög avkastning som genomsnittet i ett dollarperspektiv.
Experterna är överens om att världsindex knappast kommer att fortsätta stiga lika snabbt de närmaste 20 åren. Men fondsparare i Sverige har alltså ovanligt orealistiska förväntningar på avkastningen från aktier i framtiden. Dessutom tar svenska fondsparare högre risk och har sämre riskspridning, det syns både om man granskar vilka fonder som säljer bäst och vilka fonder svenska folket främst sparar i. PPM-valen är ett tydligt exempel.
Lösningen
Och även fondföretagen förlorar när fondsparare som har tagit för stora risker förlorar mycket pengar och blir besvikna. Lösningen är att ägna sig mer åt utbilda fondspararna. De senaste två årens börsnedgång visar att det är hög tid. I grunden handlar det om att byta attityd, och se fondspararna som ”investerare” istället för ”konsumenter”. Med en mer långsiktig attityd så blir det naturligt att ägna mer resurser åt att utbilda fondspararna, att fortsätta ge råd till gamla kunder, inte bara vid försäljningen till nya kunder, att inte lansera högriskfonder och att använda informativ reklam.
Dock finns ett stort praktiskt problem, flyttskatten (att man måste betala reavinstskatt även vid ett byte från en fond till en annan) som bromsar vettiga omfördelningar. Men det finns gott hopp att flyttskatten försvinner efter valet i höst (se krönika ”Sänkt skatt på sparande i höst”) och sedan är det fritt fram för fondföretagen att hjälpa sina kunder att få bättre riskspridning.
.jpg)
