Men alla typer av sparande kan vara till pension, så det är svårt att mäta hur stort pensionssparandet är. I Sverige har dessutom staten ända sedan ATP-reformen för snart femtio år sedan tagit huvudansvaret för pensionärernas överlevnad.
Samtidigt finns i Sverige en lång tradition med ett skattegynnat privat sparande i pensionsförsäkringar. På senare år har dock möjligheten begränsats, för normala inkomster först till en avdragsrätt på ett basbelopp per år och i mitten på 1990-talet
ned till ett halv basbelopp (i år 18.950 kronor).
300 kronor i månaden
Men även ett halvt basbelopp innebär att om svenska folket sparade maximalt i avdragsgillt pensionssparande så skulle premierna varje år vara över 75 miljarder kronor. Verkligheten ser annorlunda ut. Under år 2001 sattes ”bara” 16 miljarder kronor in i bundet pensionssparande, varav 3 miljarder i fondförsäkringar och 5 miljarder i IPS-fonder. Det ger ett snittsparande på ungefär 300 kronor i månaden. Och bara 8 miljarder i fondsparande, den andra hälften går fortfarande till traditionella livbolag.
Istället är det tjänstepensioner (39 miljarder kronor insatt i fonder under 2001), kapitalförsäkringar (21 miljarder) och PPM (20 miljarder) som numera står för mer än hela nysparandet i fonder (netto 57 miljarder under år 2001). En förklaring är förstås ovan nämnda begränsning av avdragsrätten till ett halvt basbelopp, eller maximalt 1.500 kronor per månad (om man tjänar under tio basbelopp per år).
Dessutom har uppenbarligen allt fler upptäckt att fondförsäkringar är ett betydligt dyrare sätt att pensionsspara än livbolag eller IPS. För trots att banker och försäkringsbolag helst har sålt fondförsäkringar, eftersom de ger störst intäkter, så står fondförsäkringarna alltså bara för en femtedel av det avdragsgilla pensionssparandet.
Tre sätt
Fast att livbolagen har behållit nästan hälften av det avdragsgilla pensionssparandet beror nog inte bara på fördelarna. Traditionella livbolag har nämligen under större delen av 1900-talet varit det enda sättet att pensionsspara avdragsgillt. I ett livbolag förvaltas alla tillgångar gemensamt av professionella förvaltare och försäkringen ger en garanterad avkastning per år. Det betyder att risktagandet är lägre än med aktiefonder och att kunden slipper bekymra sig om placeringarna.
Under den fantastiska börsuppgången under 1980-talet önskade sig dock allt fler att få placera i enbart aktier och att få möjlighet att välja inriktning själv. Men först i december 1990, när världens börser just rasat kraftigt på grund av invasionen i Kuwait, blev det tillåtet med fondförsäkringar i Sverige.
Det tredje sättet att binda pengarna till efter 55 års ålder (samt få avdrag i deklarationen samt låg beskattning) kom år 1994. Individuellt pensionssparande (IPS) är inte en försäkring utan ett speciellt sorts ”konto” som innebär en drastisk ökning av valfriheten. Dels kan man spara i både aktier, obligationer, fonder och på bankkonto. Dels är det fritt att flytta IPS-kontot till ett annat pensionsinstitut (bank, försäkringsbolag eller liknande) vilket garanterar hård konkurrens och låga avgifter. Men de första åren verkade IPS bli ett fiasko – många öppnade ett konto men insättningarna var små.
Dold vinnare
Att IPS numera har tagit en större del av det bundna pensionssparandet än fondförsäkringar visar att allt fler människor har upptäckt fördelarna. Banker och försäkringsbolag tjänar mer på fondförsäkringar som har högre avgifter och som binder fast kunden (ett sparande som är inlåst fram till 55 års ålder betyder att säljaren kan få en rejäl provision). Ansträngningarna att sälja IPS är därför inte lika stora och uppmärksamheten i media är liten. Men dold bakom andra säljkampanjer har IPS alltså ökat sin andel.
Den största fördelen med IPS jämfört med fondförsäkring är valfriheten i sparandet, dels möjligheten att även spara i egna aktier och/eller på bankkonto, dels möjligheten att utan problem flytta hela sparandet till ett annat institut. En kul ”extra bonus” är möjligheten att byta mellan enskilda aktier utan reavinstskatt.
Valfriheten gör även att IPS är betydligt billigare än motsvarande pensionssparande via en fondförsäkring, eftersom priskonkurrensen hela tiden är hård. Ett IPS-konto kostar därför normalt bara en fast avgift på ungefär 125 kronor per år, medan fondförsäkringar ofta kostar både en fast avgift och en rörlig avgift på ungefär 0,7 procent av sparkapitalet per år.
Utnyttja avdragsrätten?
Själv har jag aldrig utnyttjat avdragsrätten för bundet pensionssparande, av två skäl: jag tror att min tjänstepension kommer att ge tillräckligt och jag föredrar att spara genom att amortera villalån. Mer om hur jag resonerar finns i krönikan ”Fyra frågor om pensionssparande” (länk ovan till höger).
Men om jag skulle låsa in pengar till efter 55 års ålder, då skulle jag välja IPS. Och eftersom jag har skrivit positiva artiklar om IPS ända sedan starten 1994 gläds jag åt att förnuftet har segrat, att fondförsäkring numera är det minst populära sättet att pensionsspara privat.
