Aktiespararna förlorar på sin snålhet

kte ibland ut i landet och höll föredrag på 1990-talet när jag skrev i Affärsvärlden, vilket ofta blev ett kul avbrott i vardagen. Särskilt minns jag en höstkväll i Vara, när frågorna från publiken aldrig ville ta slut. Och jag minns även hur dimman låg tät över motorvägen när jag framåt morgonen närmade mig Stockholm.

Lönsamt för Affärsvärlden, inte för Morningstar

Kalkylen för Affärsvärlden är enkel. En prenumeration kostade redan då över 1000 kronor och i dag har helåret passerat 2000 kronor. Det räcker alltså med en handfull nya prenumeranter som stannar några år för att resan till Vara ska bli lönsam. Morningstar har dock ingen produkt eller tjänst som säljs till privatpersoner och därmed finns ingen lönsamhet i att hålla gratis föredrag hos Aktiespararna. Slutsatsen är enkel: antingen måste Aktiespararna betala för mitt besök, eller också får jag göra det på min fritid och betala resan själv. Och eftersom jag har tre barn väljer jag att prioritera min familj.

Under mina fem år på Morningstar har jag därför svarat Aktiespararna att jag inte kommer gratis. Och därmed har jag aldrig åkt.

Fast en gång för tre år sedan gjorde jag ett undantag och tackade först ja. Det var klubben på Södermalm i Stockholm som hörde av sig, så jag tänkte att det är ju på vägen hem, det tar bara ett par timmar och kan nog vara kul. Därefter fick jag dock ett brev från Södermalm med en vänlig fråga om jag kanske ändå kunde ha med ett frivilligt bidrag för att hjälpa till att täcka kostnaderna för lokal och förtäring, eller kanske någon lotterivinst. Jag svarade att när det krävs gratis förtäring och lotterivinster för att locka åhörare, då är jag inte intresserad.

Den här veckan kom två nya förfrågningar från Aktiespararna: dels att hålla ett fördrag om ämnet ”Hur man värderar fonder” på en fondkväll i Uppsala i november, dels att agera moderator för fonddebatten ”Hur hittar man rätt fond?” på ”Den Stora Aktiedagen” i Stockholm (länk ovan till höger). Jag svarade ungefär som jag brukar – jag deltar bara om Morningstar får betalt.

Aktiespararna väljer gratis råd

Men det intressanta är inte dessa enskilda fall. Motivet för denna krönika är att diskutera orsakerna till att Aktiespararna normalt enbart tar emot gäster som kommer gratis, samt – ännu viktigare – vilka effekter denna ”gratis” rådgivning får.

En orsak är förstås att det finns många som vill hålla sig vän med Aktiespararna. Börsföretagen ställer upp för att öka intresset för sin aktie och kanske även sina produkter eller tjänster. Tidningar ställer upp för att öka antalet prenumeranter. Banker, börsmäklare och fondbolag ser en stor skara rika privatpersoner och då vattnas det i munnen på marknadsavdelningen. Alla är de ”säljare” på ett eller annat sätt.

En annan orsak tror jag också är viktig, nämligen att svenskar traditionellt förväntar sig att rådgivning ska vara gratis. När vi går in på banken eller ringer till försäkringsbolaget så förväntas ett objektivt och bra tips helt gratis. Att det kostar att anlita en advokat eller läkare accepterar väl de som är tvungna, men de flesta verkar tycka att det är mer rimligt att hantverkare och bilmekaniker vill ha betalt. Nej, rena tjänster (som inte syns) ska inte kosta. Och därför väljer Aktiespararna helst enbart ”gratis” gäster.

Få oberoende råd i Sverige

Effekterna är också tydliga. Rådgivning i Sverige är normalt betald med skattepengar eller ingår som en del av försäljningen. De ”rådgivare” som finns hos banker, försäkringsbolag och mäklare är förstås inte oberoende, de rekommenderar egna sparprodukter och får ersättning eller bonus baserat på hur mycket pengar ”rådgivningen” drar in. Privatekonomisk information i media finns också, men lönsamheten är ofta dålig och utrymmet därför litet (se ”Tjata så skriver tidningarna mer”).

I början på september skrev jag om nedläggningen av den enda tidningen i Sverige med tydligt fokus på fonder (se ”Adjö Sparöversikt”, länk ovan till höger). Jag konstaterade att det förra året endast var 5.400 som betalade fullt pris, fast en prenumeration bara kostade 368 kronor per år.

En privatekonomisk tidning kan förstås inte ge individuell rådgivning. Inte heller kan man förväntas sig allra högsta kvalitet på köptipsen (se ”Någon borde granska alla köptips”). Men nog kan den hjälpa till att ge ett par procent högre avkastning per år, vilket betyder att en prenumeration borde vara väl motiverad även för dem som har ett sparkapital kring 100.000 kronor. Vilket förstås är fler än 5.400 i Sverige.

En annan effekt är att äkta oberoende rådgivning nästan helt saknas i Sverige. I USA finns flera 10.000 så kallade IFA (”Independent Financial Adviser”) som enbart tar betalt av kunderna. Priset är antingen en viss procent av förmögenheten per år eller ett arvode per timme – samtidigt får kunden alla rabatter och provisioner som leverantörer av fonder och försäkringar erbjuder. Merparten kunder är förstås rika, många IFA kräver att kunden har minst en miljon dollar att placera.

Förmögna svenskar, varav många finns bland Aktiespararnas medlemmar, skulle rimligen ha stor nytta av helt oberoende rådgivning. Men så länge de flesta inte vill betala direkt för råden är underlaget litet för IFA-tjänster i Sverige. Fast jag vill påpeka att IFA inte är ett jobb som jag själv eftersträvar att få. Jag trivs bättre med det jobb jag har än att enbart hjälpa miljonärer bli rikare.

Som ett biobesök

Min slutsats är att Aktiespararna borde ompröva sin inställning till att betala för oberoende rådgivning. Redan om föreningen vid sina aktiviteter i genomsnitt spenderar 100 kronor per medlem och år, så skulle det öppna upp en ny marknad för denna typ av tjänster. Äkta oberoende rådgivare skulle våga pröva vingarna. Och att betala ungefär som för ett biobesök för att få oberoende privatekonomiska råd, nog vore det lönsamt?