Ökat självförtroende hos förvaltarna

En av mina favoriter bland fondernas nyckeltal är ”omsättningshastighet”. Detta nyckeltal beräknas normalt som det lägsta av summa köp och summa försäljningar i fonden under ett år, i procent av snittförmögenheten. Den här veckan upprepar jag tidigare års granskningar (dock hann jag inte göra denna analys förra året, men länkar till tidigare artiklar finns till höger).

På samma sätt som tidigare år har jag den här veckan letat upp de svenska fonder som hade högst och lägst omsättningshastighet enligt den senaste årsrapporten, samt de som ökat eller minskat sin omsättning mest jämfört med år 2005. Sammanfattningar finns i en separat artikel som heter ”Tabeller omsättningshastighet 2006” (länk till höger).

385 fonder som tillhör svenska fondföretag, som investerar helt eller delvis i aktier och som har rapporterat omsättningshastighet är med i undersökningen. Däremot ingår inte räntefonder eller fond-i-fond, eftersom det delvis är andra faktorer som styr omsättningen i deras portföljer.

Fördubbling på 3 år

34 procent av fonderna hade en omsättningshastighet över 100 procent under år 2006. Året före var andelen 30 procent, 2004 var den 25 procent och år 2003 bara 17 procent. Alltså en fördubbling på tre år.

Dessförinnan var andelen aktiva svenska förvaltare större, med en topp år 2001 på 28 procent. En rimlig tolkning är att omsättningshastigheten styrs av förvaltarnas självförtroende – vilken förmåga de anser sig ha att tjäna pengar. Den branta börsnedgången hösten 2001 och sommaren 2002 gav självförtroendet rejäla knäckar hos många. Och omsättningen i fondportföljerna minskade.

Nu har förvaltarna sedan invasionen i Irak våren 2003 upplevt fyra goda år och i takt med att självförtroendet ökat gör förvaltarna uppenbarligen allt mer affärer. Förvaltarna är också människor och grundläggande psykologi i affärer är att det är roligare att ta hem vinster än att begränsa förluster, samt att börsuppgångar gör att alla är vinnare – mer eller mindre.

Svårare överträffa index

Fast egentligen är det inte alls troligt att förvaltningen därmed har blivit mer framgångrik jämfört med index eller med konkurrenter, för transaktionskostnader gör att majoriteten normalt lyckas sämre än index (eftersom index räknas utan kostnader). Men bara det faktum att många aktiemarknader har stigit kraftigt, så att fonder kan rapportera god avkastning i absoluta tal, verkar göra att förvaltarna blir mer aktiva. Tyvärr betyder större omsättning att det blir ännu svårare att överträffa index.

Notera att definitionen av omsättningshastighet snarare ger lägre redovisad omsättning om en fond är populär och får in mycket nya pengar. Eftersom det är det lägsta av summa köp och summa försäljningar som divideras med snittförmögenheten, så kommer fonder med stora inflöden att tendera att redovisa lägre omsättning – för de aktier som förvaltaren köper för nysparandet i fonden räknas inte med.

18 procent av det totala antalet fonder i undersökningen tillhör SEB, så det är helt naturligt att några av bankens fonder sticker ut. Men den totala dominansen i tabellen med högst omsättningshastighet under 2006 (länk ovan till höger) visar att SEB tillåter hög omsättning i en helt annan omfattning än andra svenska fondföretag.

Ger extra kostnader

Problemet är att fondernas transaktionskostnader till stor del är dolda för kunderna. De syns indirekt eftersom alla kostnader i fonden belastar andelskursen och därmed den avkastning som redovisas. Även i nyckeltalet TKA ska kostnader för courtage och valutaväxling finnas med, fast de kan döljas med nettoredovisning. Men effekten av att det finns en ”spread” mellan köp- och säljkurs på aktier syns aldrig direkt. Och en kund som enbart jämför fondernas förvaltningsavgifter missar effekten av att vissa fonder har hög omsättning.

För långsiktiga fondsparare finns här ett viktigt val. Vad är bäst, en stabil portfölj med låga kostnader eller en förvaltare som gör hundra gånger mer affärer än de minst aktiva?

Mycket affärer är bara bra om förvaltaren är skicklig och lyckas välja rätt aktier, annars ger extra affärer enbart extra kostnader. Det finns en del vetenskaplig forskning som visar att fonder under ett år normalt tjänar mer på innehav som är nytillkomna än på de innehav som fanns med vid året början, vilket är rimligt eftersom det psykologisk krävs starkare argument för att köpa än för att behålla.

Kostnaderna blir främst stora om fonden gör många affärer på små aktiemarknader (särskilt i Asien och Östeuropa) eller är inriktad på småbolag. För investerare som främst vill få exponering mot ett visst land eller en enskild bransch, så är det där värt mycket att välja en fond med mer långsiktig eller passiv förvaltning.