Fondexperter ger främst ökade kostnader

Först aktieförvaltare, sedan fondexperter och nästa steg är expert-experter. Men att införa fler nivåer i förvaltningen av aktiefonder ger främst ökade kostnader, för möjligheten att öka avkastningen från aktier begränsas av BNP-tillväxten.

Jonas Lindmark 2009-11-26 | 0:00
Facebook Twitter LinkedIn

I dag satt jag på en av barstolarna i en paneldebatt om nya ”Svenskt Fondexpertindex” på hotell Diplomat i Stockholm. Bakgrunden är att allt fler svenskar betalar för att för att slippa välja fonder själva – så många att ”fondexperterna” har blivit en egen del av finansbranschen.

SPP Fonder har därför betalat Laika Consulting för en undersökning, som är tänkt att upprepas framöver och ge olika typer av index över utvecklingen hos den nya branschen ”fondexperter”. Den första undersökningen är baserat på telefonintervjuer med 23 personer som arbetar med att välja ut fonder för placering av ungefär 300 miljarder kronor åt svenska fondsp

arare.

Själv ingår jag inte i undersökningen. ”Fondexperter” är enligt Laika främst tre grupper som tar direkt betalt just för att göra fondvalet åt andra. Den äldsta och största gruppen är förvaltare av pensionsförsäkringar, som säljer sina tjänster via försäkringsmäklare och normalt tar 1 procent extra per år ur försäkringen för att göra fondvalet åt kunden hos ett försäkringsbolag, ofta Skandia eller SEB. Nästa grupp förvaltar de fond-i-fond som främst lanserades 2003-2004 i Sverige. Den tredje gruppen är PPM-förvaltare och PPM-rådgivare, som fått mest uppmärksamhet i media, men mätt i miljarder kronor är betydligt mindre. 

Alla tre har ofta interna gränser för sina val, ibland väljer de bara mellan den egna arbetsgivarens fonder, ibland bara mellan de fonder vars fondbolag har gått med på att betala provision (”kick-back”) till fondexpertens arbetsgivare. Enligt undersökningen har de som har egna fonder inom samma koncern i snitt placerat över 60 procent av pengarna i sina egna fonder – samtidigt som de ofta kallar sig ”oberoende”.

Bäst på allt?

Det första jag tycker är intressant är det breda ansvar som dessa fondexperter har. För att välja rätt fonder måste de fatta tre helt olika typer av beslut: (1) välja fördelning mellan aktier och räntebärande beroende på konjunkturen, (2) välja mellan aktier i olika länder och branscher, (3) välja rätt fond inom varje kategori, som borde vara deras främsta specialitet.

Men de första två besluten kommer denna nya grupp knappast att lyckas bättre med än den betydligt större grupp experter på allokering och aktier som redan finns hos de många fondbolag som ”fondexperterna” väljer mellan – eftersom fondexperterna inte är lika specialiserade. Och det tredje beslutet är de ofta hindrade att utföra på bästa sätt för kunden, eftersom detta val som sagt ofta begränsas internt. Istället tvingas ”fondexperterna” främst att ta beslut 1 och 2, både av praktiska skäl (t ex att man hos PPM bara får välja ut fem olika fonder), och för att de i sin marknadsföring måste framstå som aktiva (ge valuta för den extra avgiften).

Hemliga

Undersökningen lyfter dessutom fram hur lite information som finns om dessa ”fondexperter” och hur svårt det därmed rimligen är för en vanlig svensk att välja rätt bland dem. Fond-i-fond har offentliga förvaltare, men i övrigt är det mer eller mindre hemligt vilka personer som har direkt ansvar för fondvalet och vilken erfarenhet och kompetens de har. Nästa steg är därför kanske att det kommer ”expert-experter” som hjälper människor att välja rätt fondexpert?

Å andra sidan har dessa fondexperter ofta ansvar för över 10 miljarder kronor per bolag, som med den normala avgiften på 1 procent per år tjänar över 100 miljoner kronor om året på att hjälpa andra med fondvalet. Men ett fåtal anställda experter i varje bolag, så går intäkterna främst till reklam, provisioner till säljare och vinst.

Skillnad mellan stora och små

Tänkvärd tycker jag också är den stora skillnaden mellan stora och små ”fondexperter”. De som förvaltar en mindre volym har enligt undersökningen fokus på siffror och letar efter de fonder som har bäst nyckeltal, medan de stora fokuserar på att träffa förvaltarna och samla kunskap om deras organisation och processer.

De små gör dessutom ofta fondbyten flera gånger per år eller till och med mer än en gång per månad. Samtidigt gör de allra största som väljer ut externa förvaltare professionellt (till exempel de svenska AP-fonderna och rådgivare till stora institutioner) betydligt mer långsiktiga val. De väljer baserat på både långsiktig historik och utvärdering av förvaltarnas organisation, för att därefter behålla samma förvaltare minst ett år, innan det är dags för nästa översyn.

Omöjlig ekvation

Men det jag funderar mest på är hur kalkylen med ”fondexperter” egentligen går ihop på en nationell eller global nivå. Deras tjänster kostar ungefär 1 procent per år, vilket särskilt vid ett pensionssparande som pågår i 20-30 år blir en stor avbränning. Samtidigt finns det alltid en köpare och en säljare i varje aktieaffär. Oavsett hur många fondbyten som görs, så sker placeringen i grunden på samma aktiemarknad. Samma börsbolag kommer att ha ungefär samma vinster oavsett dessa fondbyten och BNP-utvecklingen påverkas knappast märkbart.

Totalt sett för samhället om alla aktieinvesterare skulle betala en fondexpert, så blir det kanske inte riktigt ett 0-summespel. För om mer pengar flyttas till duktiga fondförvaltare, som flyttar mer pengar till branscher eller länder med bättre framtidsutsikter, så kanske världsekonomin utvecklas lite bättre. Men det verkar omöjligt att den skulle utvecklas 1 procent bättre per år. Totalt sett för fondspararna skulle dessa ”fondexperter” alltså vara en belastning. Däremot möjligen en samhällsekonomisk vinst.

Enligt undersökningen har deras andel redan ökat till 21 procent av det svenska fondsparandet. Men de har en mindre andel av den totala aktiemarknaden, så visst är det möjligt att deras kunder just nu i snitt tjänar på övriga investerares bekostnad. Men min undersökning av delgruppen svenska fond-i-fond de senaste fem åren visar ingen ökad avkastning, enbart ett ökat risktagande (se ”Dumt ta högre risk via fond-i-fond”, länk ovan till höger).


Aktiv på två nivåer


Kanske känns det sista resonemanget bekant? Det borde det göra, för argumentet är ett av de som brukar användas för att förklara varför alla aktiva förvaltare av aktier tillsammans måste lyckas sämre än börsindex - eftersom börsindex räknas utan kostnader. Och att köpa aktiv förvaltning på två nivåer, både fondförvaltare och fondexperter, det dubblar problemet.

NYCKELORD
Facebook Twitter LinkedIn

About Author

Jonas Lindmark

Jonas Lindmark  var från 2000 till 2013 analyschef och ansvarig utgivare på Morningstar i Sverige. Därefter webbredaktör och från 2020 informationschef. Tidigare var han under nio år ansvarig för fondbevakningen i tidningen Affärsvärlden.

© Copyright 2024 Morningstar, Inc. Alla rättigheter förbehållna.

Användarvillkor        Privacy Policy        Cookie Settings        Upplysningar