Normalt tycker jag att det är trist att skriva om skatteplanering, för det är en verksamhet som ger noll bidrag till ökad levnadsstandard i Sverige. Tvärtom, ju mer folk reagerar på skattekilar (skillnaden i skatt mellan köp och gör-det-själv) och väljer dåliga lösningar för att slippa betala skatt, ju sämre får vi det totalt sett.
Därför har jag bara skrivit små notiser om förslaget till ny fondskatt, som presenterades för tre veckor sedan. Men gårdagens inlägg på DN Debatt med rubriken ” Ny skatt på aktiefonder slår hårt mot småsparare” får mig att bli tillräckligt irriterad för att ägna veckans krönika åt detta. Någon måste berätta om de dolda motiv som finns bakom kritiken av den nya fondskatten.
Ta bort både kapitalskatt och ränteavdrag
Först vill jag påpeka att den bästa lösningen om Sveriges regering verkligen vill gynna sparande och långsiktiga satsningar som skapar arbetstillfällen vore att helt ta bort både ränteavdrag och kapitalbeskattning. Genom att passa på nu när räntorna är väldigt låga skulle de negativa effekterna bli små (se ”Vänta med reavinster till nästa år”, länk ovan till höger). Ett problem som då skulle förvärras är den skatteplanering som via aktiebolag omvandlar arbetsinkomster till reavinster, fast i slutändan tar staten ändå in tillräckligt via moms och punktskatter. Jag är starkt övertygad om att Sverige som land skulle tjäna på att ta bort all skatt på sparande och investeringar och istället öka skatten på olika typer av lyxkonsumtion.
Men när vi faktiskt har en kapitalskatt på 30 procent av avkastningen, så är det futtigt att klaga på förslaget till ny fondskatt – för 0,12 procent av kapitalet per år motsvarar bara 10 kronor per månad för den som vid årets början äger fondandelar värda 100.000 kronor. Och jag tycker att Pia Nilsson (VD på Fondbolagens Förening) och Cecilia Gunne (skattejurist åt de riktigt rika) framstår som pinsamt dåliga lögnare när de på DN Debatt påstår att en skatt på 0,12 procent ”drabbar” och ”slår hårt mot småsparare”. 10 kronor per månad – slår hårt?
Dolda motiv
Medvetet eller omedvetet är Pia Nilsson och Cecilia Gunne (N&G) megafoner för ett starkt särintresse: de verkligt rika i och utanför finansbranschen. Bakom deras kritik ser jag fyra uppenbara – men kanske för både allmänheten och politiker dolda – motiv:
(1) Finansbranschen har en tydlig strategi att öka andelen sparande som är belastat med årliga avgifter som tas i procent av kapitalet. Till exempel är fonder mycket mer lönsamma för bankerna än långsiktiga innehav av egna aktier via ett gratis VP-konto. Därför argumenterar N&G för att förstärka skattefördelen för fonder jämfört med att spara direkt i aktier och andra värdepapper.
Ändå har fonder redan i alla år haft fördelar skattemässigt jämfört med att spara direkt i enskilda aktier, främst att (a) förvaltaren kan omplacera utan reavinstskatt, samt (b) fonder registrerade utomlands behöver inte lämna utdelningar, så all skatt på avkastningen kan skjutas framåt i tiden vilket ger extra avkastning på den skattekredit som med tiden blir allt större. Främst vid spartider över 10 år är detta två stora fördelar som ger betydligt bättre slutresultat till spararen, åtminstone före de extra avgifterna.
(2) Fondbranschens lönsamhet och existens baseras främst på en liten grupp riktigt rika, som netto efter avgifter bara får behålla en del av fondernas skattefördelar. Pia Nilsson och andra i branschen försöker så ofta de kan framställa fondsparandet som något ”folkligt”, trots att alla avgifter tas i procent av investerat kapital och därmed främst kommer från de rikaste kunderna. De riktigt rika skulle tvingas betala mer skatt med förslaget, eftersom de hittills i högre grad har utnyttjat fördelen med fonder registrerade utomlands. Den som i dag äger utländska fonder värda 10 miljoner kronor skulle med den nya lagen tvingas betala 12.000 kronor extra per år – skatt som måste betalas med redan skattade inkomster i Sverige.
(3) Finansbranschen tjänar mer på skattemässigt fördelaktiga lösningar utomlands, som har högre synliga och dolda avgifter. Experter som Cecilia Gunne hjälper till att vidmakthålla ett system där rika människor väljer att betala för krångliga lösningar via en rad finansiella mellanhänder, istället för ett rakt och enkelt direktägande. Den nya skatten gäller till skillnad från den gamla även allt utländskt fondsparande, vilket hotar dess lönsamhet.
(4) N&G gråter också krokodiltårar för utländska fondbolag, som påstås undvika lansering av sina fonder i Sverige om de tvingas ”ha särskild administration för svenska sparare”. Det dolda motivet är rimligen att finansbranschen vill undvika krav på rapportering av alla svenskars innehav i utländska fonder till skattemyndigheten. Återigen är detta bara ett problem för de riktigt rika, som tillsammans har gömt hundratals miljarder utanför Sverige för att undvika skatt.
Bra och låg skatt
Riktigt bisarr blir kritiken dock först när förslaget påstås vara ”orättvist”. För verkligheten är tvärtom att skatten på 0,12 procent per år är satt väldigt lågt, eftersom utgångspunkten är att ändringen ska vara intäktsmässigt neutral för staten. Och då fonder som sagt gynnas i dag jämfört med direktägda värdepapper, så kommer de även i fortsättningen att gynnas. Visst blir den nya skatten i längden hög om någon byter fonder väldigt ofta (fast då blir reavinstskatten mycket högre), fast dessa sparare kan som N&G själva påpekar välja det nya investeringskontot och helt slippa problemet. Men vid långsiktigt sparande, som är det normala vid direktägande, är fondernas fördelar värda mycket mer.
Du som är vanlig fondsparare och har orkat läsa ända hit kanske undrar: ”OK, men hur påverkar detta mig?”
Jo, utgångspunkten för den nya fondskatten är hotet att alla svenska fonder tack vare nya EU-regler annars kan undvika den nuvarande fondskatten genom att flytta utomlands. Det vore dålig av flera skäl, främst att arbetstillfällen försvinner ur Sverige och att de dolda kostnaderna i fonderna riskerar att öka. Alltså behövs en ny fondskatt och utredaren Hases Per Sjöblom argumenterar övertygande i sitt PM (finansdepartementet, 3 februari) för att det inte finns någon annan rimlig lösning.
Diskussionen handlar om 1050 miljoner kronor per år i skatteintäkter till svenska staten. Det är mycket pengar för Sverige, medan 0,12 procent per år är väldigt lite per småsparare. Därför är förslaget både en bra och en låg skatt.
Krydda med 100 kronor avdrag
Om regeringen inför valet vill krydda med en ändring som skulle gynna småspararna utan att kosta något, så kan de lägga till ett grundavdrag på 100 kronor och samtidigt höja skattesatsen så att skatteintäkten behålls oförändrad, till exempel från 0,12 till 0,20 procent per år. Då skulle alla som har ett fondsparande på mindre än 50.000 kronor helt slippa fondskatten. De som har under 125.000 kronor i fondsparande skulle tjäna på ändringen – men N&G och deras rika kunder skulle inte bli glada.
Xfbf Xskatt
.jpg)
.jpg)
.jpg)
