Jag har kollat de sju mest populära svenska Asienfonderna (Folksam, Handelsbanken, Länsförsäkringar, Nordea, Robur, SEB och Skandia). De hade vid årsskiftet i genomsnitt 1,4 procent investerat i Kina och ingenting alls investerat i Indien. Dock har de stora investeringar på börsen i Hongkong, som tillhör Kina och till stor del består av företag med merparten av verksamheten i Kina. Men ändå är det tydligt att investeringarna främst styrs av vilka länder och branscher som har en stor andel börsnoterade företag, inte av den totala ekonomins storlek.
">
Många spekulanter hoppas att Kinas valutakurs kommer att stiga kraftigt på sikt, på grund av landets snabba tillväxt och konkurrenskraftiga export. Men sedan många år tillbaka håller Kina en fast växelkurs mot den amerikanska dollarn, för att få en stabilare ekonomisk utveckling, trots att många politiker i USA klagar över konkurrensfördelen och försöker pressa Kina att höja växelkursen.
En effekt är att många investerare och spekulanter vill investera i Kina för att försöka bli vinnare när valutakursen stiger. Populärast har varit att köpa fastigheter, eftersom både kontorslokaler och bostäder normalt stiger i värde när en ekonomi växer, vilket den kinesiska gjort med besked. Spekulationen har blivit extra kraftig av att de amerikanska räntorna är så låga, vilket gör att det är ännu lättare att räkna hem en rejäl vinst om det går som förväntat, att både valutakurs och fastighetspriser i Kina stiger.
Följden är att byggandet har exploderat i storstäderna, särskilt i Shanghai, vilket hjälper till att förklara att Kinas andel av världens konsumtion av cement förra året var över 40 procent. Förra veckan läste jag en artikel om att även privatpersoner runt om i världen nu skyndar sig att köpa lägenheter i Kina. Inflödet av utländska pengar har varit extremt starkt, Kina rapporterar ett handelsöverskott under åren 2002-2004 på ”bara” 88 miljarder dollar, men landets valutareserv ökade samtidigt med hela 443 miljarder dollar.
Stigande oljepris hotar fastighetsbubblan
Den senaste flugan i svenska fondbranschen är att starta Indienfonder. Indien skiljer sig kraftigt från Kina på många sätt: aktiemarknaden har funnit 100 år längre, kunskapen i engelska är utbredd och näringslivet är mer inriktat på service. Men även i Indien har tillväxten varit hög de senaste fem åren, en stor del av exporten går till USA och en stor del av importen är olja.
Stigande oljepriser, som åter nått över 50 dollar, är ett mycket större problem för Kina och Indien än för de etablerade industriländerna, eftersom oljeimporten tar en större andel av BNP. Precis som ändrade räntor, så slår ökade råvarukostnader igenom med en fördröjning på upp till ett år. Det betyder att det först är under år 2005 som effekterna av det höga oljepriset på allvar kommer att synas. Mindre pengar till annat talar för minskad efterfrågan på dyra bostäder och kontor, vilket kan räcka för att spräcka fastighetsbubblan i Kina.
Många som säljer fonder använder argumentet att BNP-tillväxten har varit och även borde bli mycket högre i Indien och Kina, än här hemma i Europa. Men den historiska erfarenheten de senaste 105 åren talar snarare för att motsatsen, aktier i länder med lägst historisk tillväxt har givit högst framtida avkastning (se förra veckans krönika ”Låt dig inte luras av hög tillväxt”, länk ovan till höger). Så kanske är det bara bra att Asienfonderna investera så liten andel i Kina och Indien?
.jpg)
.jpg)
