Igår var jag på ”Terminsstart Pension”, ett event som säljs av nyhetsbrevet Pensionsnyheterna ett par gånger per år. Mest intressant var de utländska talarna, som gav ett fräscht perspektiv på vad som kan förbättras i det svenska pensionssystemet.
Brian Knox från Mercer i Australien berättade om en jämförelse av pensionssystemet i 37 länder, där Sverige kommer på plats fyra. Tone Meldalen från Finans Norge berättade om deras förenklade tjänstepensioner.
3 förbättringar
Mercers globala pensionsindex visar att andra länder ofta har bättre detaljregler. När det gäller storleken på pensionen så är Sverige på plats 15 av 37 länder, klart sämre än Irland, Frankrike och Nederländerna. Däremot är de svenska pensionerna bland de mest hållbara, medan länderna i södra Europa kommer att få stora problem att fortsätta ha råd att betala lika mycket när andelen pensionärer ökar. Regelverken är hyfsat starka i Sverige, men ännu bättre i Finland och Norge.
Brian Knox föreslår framför allt 3 förbättringar i Sverige:
Mer rättvisa regler vid skilsmässor. Om ena partnern har utfört oavlönat hemarbete eller varit egenföretagare, så ska den andra partnerns större tjänstepensionskapital ingå i bodelningen.
Att det svenska pensionssystemet slutar missgynna låginkomsttagare. De som har LO-yrken börjar ofta jobba direkt efter gymnasiet, men får precis som högskolestudenter inte tjänstepension insatt förrän de fyllt 25. Låginkomsttagare behöver tvärtom en högre pension i förhållande till sin inkomst för att få en rimlig levnadsstandard, men istället får de som haft arbetaryrken samma delningstal trots att statistiken visar att de har lägre medellivslängd.
Att alla svenskar får möjlighet att pensionsspara frivilligt med samma skattefördelar som i de kollektiva systemen. Mest generöst vore om alla fick möjlighet att göra frivilliga extra insättningar till PPM.
Norge långt före Sverige
En jämförelse med vårt grannland visar att Norge är långt före när det gäller att förbättra regelverken. Redan 2006 infördes obligatorisk tjänstepension, något 10 procent av svenska anställda saknar. 2011 justerades den statlig ålderspension i Norge för skillnader i medellivslängd. 2017 kom ett skattegynnat individuellt pensionssparande (IPS). Från nästa årsskifte, januari 2021, kommer privatanställda att få all tjänstepension samlat på ett enda kostnadseffektivt konto.
Sverige har kvar ett lapptäcke av specialregler för olika avtalsområden, som bevaras av starka särintressen. Många pampar inom fackföreningar, näringsliv och offentlig sektor har välbetalda extraknäck i styrelser med ansvar för den nuvarande uppdelning med både fyra valcentraler (Collectum, Fora, Pensionsvalet och SPV) och stora grupper högavlönade med (dyra) individuella lösningar. Människor som har jobbat i olika sektorer har därför svårt att överblicka helheten, även om sajten Minpension.se försöker hjälpa till. Men pamparna försvarar med näbbar och klor den nuvarande uppdelningen.
Långsamt i riksdagen
Norge har visat att det går att införa ett bättre pensionssystem som täcker alla arbetsgivare, frågan nu är om den politiska makten i Sverige någonsin kommer ikapp. Vårt problem är delvis att ”Pensionsgruppen” (sex riksdagspartier med 70% av väljarna i valet 2018) bestämt att de måste vara överens om alla förändringar, vilket gör att förbättringarna sker väldigt långsamt.
Tydligt är också att Pensionsgruppen vill undvika att pensionerna blir en valfråga. Till exempel presenterades den senaste överenskommelsen, efter långa förhandlingar, i december 2017. Då var det bråttom, för de inblandade politikerna ville inte att olika alternativ skulle bli valfrågor i nästa års valrörelse. Bästa hoppet för att öka förändringstakten är nog att de riksdagspartier som står utanför överenskommelsen, alltså Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, påpekar svagheterna i det nuvarande pensionssystemet och för gehör hos en majoritet av väljarna.
.jpg)
