Allt fler passiva i smyg

De senaste åren har allt fler aktiefonder, även de specialiserade, lagt sig så nära index att kunderna betalar höga årsavgifter i onödan. Börsnedgången talar för motsatsen.

Jonas Lindmark 2003-03-12 | 0:01
Facebook Twitter LinkedIn
Fondförvaltare kan satsa mer eller mindre på sina favoritaktier. Minst satsar förvaltare av ”passiva” fonder (som brukar kallas indexfonder), de placerar med samma fördelning som aktierna har i fondens jämförelseindex. Tack vare låga kostnader blir avkastningen därmed alltid aningen bättre än snittet.

”Aktiva” fonder har förvaltare och analytiker som aktivt försöker hitta aktier som utvecklas bättre än index. De flesta aktiefonder påstås vara aktivt förvaltade, men många av dem är i själva verket ”smygpassiva”. Till exempel finns ofta en intern regel som säger ungefär att 80 procent av fonden placeras passivt och förvaltaren har bara frihet med 20 procent av fondförmögenheten. ”Hyperaktiva” tycker jag är ett bra namn på de aktiefonder där förvaltarna enbart placerar i ett fåtal fa

voritaktier, vilket innebär att fondens avkastning ofta avviker mycket från index (ibland uppåt, ibland nedåt).

Contura liknar indexfond

Redan för tio år började de breda aktiefonderna (Sverigefonder, Europafonder och globalfonder) hos de stora bankerna och försäkringsbolagen att bli allt mer smygpassiva. Robur höll emot längst, men bytte när nye VDn Anders Ek hösten 2000 skrotade den förvaltningsfilosofi som Anders Lannebo hade byggt upp. De senaste åren har även allt fler specialiserade fonder blivit smygpassiva. Här är tre exempel:

IT-fonder: Robur Contura gav högst avkastning under 1990-talet, var mest såld år 2000 och har flest väljare hos PPM. Det är nog en fond som kunderna förväntar sig är aktivt förvaltad. Jag har jämfört fondens största innehav per sista december med innehaven hos Handelsbankens IT-fond, som är en passivt förvaltad indexfond.

De sex största innehaven i Robur Contura är i storleksordning: Microsoft, IBM, Intel, Cisco, Nokia och Dell. De sex största innehaven i Handelsbankens IT-fond var vid samma tidpunkt också Microsoft, IBM, Intel, Cisco, Nokia och Dell, i exakt samma ordning. Varför då betala mer än dubbelt så hög årlig förvaltningsavgift för att spara i Contura, om det ändå i stort sett är samma innehav som i indexfonden? Bra fråga, men jag kan inte komma på något bra svar.

SEB har en aktivt förvaltad IT-fond som kostar lika mycket per år som Contura: SEB Teknologifond. Här är de åtta största innehaven Microsoft, IBM, Intel, Cisco, Hewlett-Packard, Oracle, Dell och Nokia. Exakt samma åtta största innehav som i Handelsbankens indexfond, men bara de fyra första är i samma ordning. Nordea har även aktier i stora telebolag bland de största innehaven, men det beror på att fonden har ett annat jämförelseindex där telebolag ingår.

Småbolagsfonder: Det är nog välbekant att de stora svenska fondbolagens Sverigefonder i första hand investerar i stora bolag på Stockholmsbörsen. Fondspararna är helt enkelt tvungna att acceptera att de största fondbolagen är så stora att de bara kan placera en liten del av pengarna i små bolag. Men i deras småbolagsfonder borde det vara fritt fram att agera mer självständigt.

Bland småbolagsfondernas innehav finns inte heller samma likhet mellan de tio största. Men när man studerar avkastningen så finns åter samma häpnadsväckande likhet mellan de stora fondbolagens fonder. Avkastningen de senaste ett och tre åren skiljer sig nästan ingenting mellan de fem stora (SEB, Robur, Handelsbanken, Skandia och Carlson). De mindre fondbolagen däremot avviker alla rejält från snittet, både uppåt och nedåt.

USA-fonder: Nästan samma slutsats gäller de svenskregistrerade USA-fonderna, storbankernas har alla backat mellan 43 och 46 procent det senaste året. Samtliga har dessutom lyckats lite sämre än snittet och tänkvärt är att den svenska USA-fond som förlorat minst senaste året är SPP:s indexfond, som har lägst årlig förvaltningsavgift.

Få har valt personen

Så länge aktiekurserna steg kraftigt under 1990-talet var det nog får fondsparare som brydde sig särskilt mycket om deras fond följde index nära eller inte. För så länge både fond och index steg kraftigt var kunderna nöjda. Men nu när de flesta aktiefonder har fallit i värde tre år i rad, så är kunderna knappast nöjda med att betala för aktiv förvaltning och få indexresultat. Både det stora intresset för hedgefonder och de små insättningarna i vanliga ”aktiva” aktiefonder tyder på motsatsen.

Att allt fler fonder ändå blir smygpassiva tror jag beror på att fondbolagscheferna resonerar ungefär så här: ”Så länge fonderna går lika som konkurrenternas fonder så får jag behålla jobbet, men ger jag förvaltarna frihet riskerar jag att de misslyckas totalt och då får jag sparken.”

Ett rimligt argument är förstås att det är fondspararnas tro på ett visst land eller en viss bransch som normalt gör att de har valt en viss typ av aktiefond, vare sig det är en IT-fond eller Japanfond. Dessutom är de flesta svenskar kund främst hos en bank och/eller ett försäkringsbolag, och etablerade relationer plus bekvämlighet gör att de enbart sparar i ett fondbolags fonder. Därmed är det sannolikt få som har valt en viss fond för att de faktiskt vill att den personen som förvaltar ska satsa fritt efter eget huvud.

Indexfond plus hyperaktiva

Men i så fall återstår frågan varför kunden i onödan betalar minst en procent av sparkapitalet extra per år, alltså skillnaden i avgifter och transaktionskostnader mellan en smygpassiv fond och en indexfond. Sett över 10-20 år blir det mycket pengar som försvinner helt i onödan (du kan räkna ut hur mycket i vår ”Kalkyl” i menyn till vänster).

En logisk lösning för smarta fondsparare som vill ”äta kakan och ha den kvar” är att flytta pengarna till minst två olika fonder. Merparten av pengarna placeras i en passiv indexfond med lägsta möjliga avgift. En mindre del placeras i en eller flera hyperaktiva fonder med duktiga förvaltare. Jag har hört rykten att allt fler institutioner gör så, vilket har resulterat i stora uttag ur storbankernas fonder.
Facebook Twitter LinkedIn

About Author

Jonas Lindmark

Jonas Lindmark  var från 2000 till 2013 analyschef och ansvarig utgivare på Morningstar i Sverige. Därefter webbredaktör och från 2020 informationschef. Tidigare var han under nio år ansvarig för fondbevakningen i tidningen Affärsvärlden. Du kan nå honom på jonas.lindmark@morningstar.se 

© Copyright 2022 Morningstar, Inc. Alla rättigheter förbehållna.

Användarvillkor        Privacy Policy        Cookie Settings