Fel tidpunkt att pensionsspara

Just nu finns två extra argument mot att låsa in pengar i pensionssparande: risk för högre skatt och en ovanligt lång börsuppgång. Dessutom finns mer tidlösa argument, särskilt för barnfamiljer.

Jonas Lindmark 2005-11-24 | 20:38
Facebook Twitter LinkedIn
Ett stressande påbud – ”Skynda dig att utnyttja avdragsrätten!” – ekar från banker och försäkringsbolag i december varje år. Men alla oberoende experter är så vitt jag vet överens om att avdragsrätten har ett tveksamt värde för de flesta.

Avdragsrätten flyttar nämligen bara skatten till ett annat år. Och risken är stor att skatten på inkomster visar sig bli lika hög eller högre det året pensionen tas ut. Kommunalskatterna höjs gradvis och allt fler med normal inkomst betalar statlig skatt. De enda som tjänar på avdragsrätten är de som i år betalar statlig skatt (inkomst över 26.000 kronor per månad) och är ganska säkra på att hamna under brytpunkten för statlig skatt de år när pensionen tas ut.

Istället är det andra argument som kan göra bundet pensionssparande till ett bra alternativ. Lägre beskattning av avkastningen har hittills lockat många (avkastningsskatten är i år 0,59 procent av pensionskapitalet, oavsett den faktiska avkastningen). Vissa gillar även att det inom pensionssparande ofta är fritt att byta fonder utan skattekonsekvenser.

Högre ålder, högre skatt

Men flera av dessa argument är på väg att försvinna. Pensionsskatteutredningen som tillsattes sommaren 2004 och leds av socialdemokraten Barbro Palmerlund ska lämna förslag på förändringar av reglerna för pensionssparande senast i december 2006. Naturligtvis är det ingen slump att utredningen pågår till efter nästa riksdagsval – detta är klassisk socialdemokratisk valtaktik och kallas ”att begrava frågan i en utredning”.

Redan de första meningarna i pressmeddelandet visar tydligt vilka förändringar som regeringen önskar: Högre ålder då pensionssparandet kan börja tas ut (se ”Höjning till 61 år hotar alla”, länk ovan till höger) och högre skatt på det inlåsta pensionssparandet (se ”Vänta med pensionssparande till år 2007”). Frestelsen för politikerna är självklar. Sverige behöver höja pensionsåldern för att klara den ökade medellivslängden. Och det bundna pensionssparandet blir allt större samtidigt som andra skatter behöver sänkas för att inte hindra tillväxten.

Lång börsuppgång

De låga räntorna runt om i världen har gjort att allt fler frestas ta stora risker för att få chans till hög avkastning. Ett sätt är att bli spekulant och försöka tjänar pengar på svängningarna på olika marknader: fastigheter, aktier, valutor och råvaror. Dessa vinster förutsätter att det finns tillräckligt med ”dumma pengar” som kommer in sist och sitter kvar med förluster när spekulanterna dragit vidare till nästa trend.

Effekten av ökad spekulation på aktiemarknaderna är en ovanligt lång och brant börsuppgång, som nu varit obruten i hela 31 månader (mer om detta i inledningen av ”Tre år efter raset”).

Fast nu när räntehöjningar diskuteras i alla stora ekonomier (enda undantaget är England), är det troligt att den långa börsuppgång är nära toppen. Kombinera detta med att bundet pensionssparande nästan alltid kostar extra, särskilt de pensionsförsäkringar som banker och försäkringsbolag helst säljer. Höga kostnader tillsammans med låga räntor gör att pensionssparandet måste placeras i aktier eller aktiefonder för att nettoavkastningen efter avkastningsskatt ska ha chans att bli positiv. Att sätta in pengar i pensionssparande nu i december innebär därför troligen att köpa aktiefonder dyrt.

Nästa börsnedgång kan förstås dröja ett eller två år, det går inte att veta säkert när negativa nyheter nästa gång skrämmer investerarna så kraftigt att rädslan att förlora pengar blir starkare än optimisterna hopp om en snabb vändning. Men den exakta tidpunkten spelar ingen roll för bedömningen av nivån i dag. Om pengar sätts in när aktiekurserna står högt så betyder det att avkastningen de närmaste fem åren troligen blir mycket sämre än de flesta pensionssparare hoppas på.

Barnfamiljer ska prioritera annat

En bredare fråga är om det överhuvudtaget är rätt prioritering att pensionsspara. Banker och försäkringsbolag argumenterar förstås gärna för riktigt långsiktigt sparande, för då kan de tjäna förvaltningsavgifter under många år. Ofta påstås att alla borde börja pensionsspara redan innan de fyllt 30 år, för att pengarna ska kunna växa riktigt många år.

Men det finns andra viktiga sparmål. En tydlig trend i Sverige är att barnfamiljerna har det tuffast ekonomiskt, att vi får barn senare i livet, att barnen kostar mer och att barnen bor hemma längre.

Samtidigt fortsätter rimligen den allmänna höjningen av levnadsstandarden i Sverige. En ekonomisk tillväxt på 2 procent per år är rimligt att räkna med framöver, vilket betyder att vi i genomsnitt efter 35 år (med ränta på ränta) kommer att få dubbelt så hög levnadsstandard som i dag. Därmed tycker jag att det är bättre att barnfamiljer prioriterar nuet och att unga människor i första hand sparar till större bostad och annat som barnfamiljer behöver eller gärna vill ha. Pensionssparande kan gott vänta till barnen har flyttat hemifrån, för då har de flesta fått både högre inkomster och lägre kostnader, vilket ger mycket större utrymme att pensionsspara (mer om detta i ”Dumt välja bundet pensionssparande”).

IPS är bäst

I vissa fall kan det ändå vara värt att utnyttja avdragsrätten. Ett sådant undantag är om din inkomst normalt ligger under brytpunkten för statlig skatt, men just år 2005 blir betydligt högre. Ett annat är om du redan är kring 55 år, tror på en stark börsutveckling och/eller vill minska din förmögenhetsskatt. I dessa fall är normalt IPS är det bästa alternativet, eftersom det ger flytträtt och låga kostnader (se ”IPS dold vinnare”).

Slutligen vill jag kommentera ett ständigt återkommande argument för bundet pensionssparande: ”Det är bra att pengarna är inlåsta till efter 55, för annars skulle jag göra slut på dem.” Logiken är densamma som att säga att det vore bra att bli satt i fängelse för då kan jag inte begå några brott. Eller att man gärna skulle vilja ha en förmyndare som godkände alla inköp. Nog finns det människor som har så dålig självkontroll. Men de flesta borde väl ändå – om de tänker på allt oväntat som kan hända i livet – föredra att behålla sin valfrihet?
Facebook Twitter LinkedIn

About Author

Jonas Lindmark

Jonas Lindmark  var från 2000 till 2013 analyschef och ansvarig utgivare på Morningstar i Sverige. Därefter webbredaktör och från 2020 informationschef. Tidigare var han under nio år ansvarig för fondbevakningen i tidningen Affärsvärlden. Du kan nå honom på jonas.lindmark@morningstar.se 

© Copyright 2022 Morningstar, Inc. Alla rättigheter förbehållna.

Användarvillkor        Privacy Policy        Cookie Settings