– Årsavgift på 100.000 kronor per fond för fondbolagen.
– Färdiga KEPA-portföljer med låga kostnader.
– 20 kronor för fondbyten inom 90 dagar från föregående byte.
Konkret så det räcker, men allt detta har varit väntat ända sedan PPM-utredningen presenterades i oktober 2005. Riksdagsvalet förra året försenade reformerna, men PPM har också tagit lång tid på sig att svara på den förra regeringens frågor.
En avgörande fråga so
m återstår är om de fem politiska partier som står bakom det pensionssystem som infördes 1998 kan komma överens om dessa förändringar. Det var de fyra borgerliga partierna som stod bakom kravet att 2,5 procentenheter av totalt 18,5 procent av varje årslön skulle placeras i fonder så fritt som möjligt. Hur har den borgerliga valsegern i höstas påverkat balansen?
KEPA ger problem
Tydligast blir problemen vid utformningen av de nya fondportföljer som kallas ”KEPA” (kostnadseffektiva placeringsalternativen) och ska ge PPM-spararna enklare alternativ med lägre kostnader enligt gårdagens förslag. PPM är inte ens överens med systermyndigheten Sjunde AP-fonden om hur dessa alternativ ska förvaltas. Fondbolagens Förening kritiserar att myndigheten vill ha större kontroll över fondutbudet och begränsa den valfrihet som var del av det ursprungliga politiska syftet.
Tanken med KEPA-portföljerna är god, att skapa ett alternativ mellan ”icke-väljare” och dagens PPM-val som innebär att individen enbart behöver välja risknivå, sedan sköter PPM fondvalet. Redan i dag finns alternativ på internet där man genom att betala upp till 500 kronor per år får hjälp att välja och byta fonder. Om PPM erbjuder detta till lägre kostnad är det förstås bra – men här borde finnas utrymme att erbjuda flera olika KEPA-förvaltare. De borgerliga partierna kanske vill prioritera konkurrens istället för en statlig myndighet även på detta område, precis som bland fonderna.
Årsavgift rimlig
En årsavgift per år och fond är rimligen den mest effektiva och ekonomiskt korrekta metoden att minska utbudet fonder. Om just 100.000 kronor är rätt nivå kan diskuteras, samt om rabattsystemet (där fondbolagen i takt med insättningarna från PPM betalar tillbaka en allt större del av sina förvaltningsavgifter) borde justeras för att kompensera.
Fast avgörande är om fixeringen vid antal PPM-fonder gör mer skada än nytta. Givet att det finns en politisk vilja att det ska finnas valfrihet, så tycker jag det verkar rimligt att fortsätta lämna öppet för udda alternativ (till exempel etiska fonder med olika inriktning, eller smala fonder som investerar till exempel enbart i Dalarna eller enbart i Turkiet) även om det bara är en liten grupp människor som prioriterar denna typ av investering.
En brist med förslaget är att begränsningen av utbudet inte hanteras per kategori. Det ger en risk att alla fonder av en viss typ slås ut, medan det fortsätter att finnas onödigt många att välja på i andra kategorier (se ”Elva fondtyper försvinner från PPM”).
Dessutom visar det brist på verklighetskontakt om de ansvariga hos PPM verkligen tror att det spelar en avgörande roll för svenska folkets förmåga att välja om det finns 800 eller ”bara” 150 PPM-fonder. Troligare är att PPM känner ett politiskt tryck att minska antalet fonder och därför gör detta främst för att visa handlingskraft och för att sänka de genomsnittliga förvaltningskostnaderna något (fonder som få har valt ger mindre rabatt).
Bättre service med bytesavgift
Att den lilla grupp aktiva fondsparare som belastar PPM:s administration och ställer krav på högre service även borde vara med och betala har jag påpekat i ”Både stark och svag kritik mot PPM”. Styrelseledamoten Åke Pettersson har reserverat sig mot PPM förslag bland annat för att 20 kronor motsvara PPM:s snittkostnad för byten, inte marginalkostnaden. Det är en poäng, men å andra sidan skulle en avgift på 20 kronor vara hög nog för att motivera krav på högre kvalitet, främst snabbare hantering av byten och möjlighet att välja fler än fem fonder.
Dessutom håller jag med Åke Petterssom om att gränsen 90 dagar är onödig, det vore bättre att tillåta fyra gratis byten per år. En gräns på tre månader kan låsa beslut i onödan, särskilt om någon gjort ett slarvfel eller av annat skäl redan efter några dagar ångrar ett fondbyte.
Mer oberoende råd
Min huvudkritik är dock att PPM fortsätter att fokusera på att minimera kostnader och argumenterar mot de ursprungliga politiska motiven valfrihet, ökad kunskap om sparande och eget ansvar för pensionen. Istället borde staten via PPM satsa mer på oberoende rådgivning, vilket jag skrev om i ”PPM borde tipsa om de bästa fonderna”. Där påpekar jag att dagens 20-åring kommer att ha i snitt över 200.000 kronor hos PPM i minst 40 år. Det betyder att en extra avkastning på 1 procent per år ger mer än 100.000 kronor extra i pension. Då måste det vara rimligt att PPM ägnar resurser motsvarande åtminstone 10.000 kronor per person (eller 250 kronor per år, vilket låter mindre) åt att hjälpa människor till ett bättre val. Med fem miljoner PPM-sparare betyder det rådgivning för 750 miljoner kronor per år.
Idag satsar PPM betydligt mindre och de ”informatörer” som finns får inte ge förslag på vilka fonder folk ska välja. Det är hög tid att börja ge konkreta köptips och följa rådgivarlagen som kom för tre år sedan. Vill staten inte ta ansvaret så går det att lösa med upphandling i konkurrens, vilket dessutom rimligen skulle bidra till ett ökat utbud av oberoende rådgivning (se ”Oberoende råd, per timme eller procent”).
.jpg)
