Media är ofta lättlurade. Ett företag beställer en undersökning, där frågorna formuleras så att andelen positiva svar ska bli hög. Ett pressmeddelande med en skruvad tolkning skickas ut och TT rapporterar ”nyheten”. Nästa dag presenteras reklambudskapet som sanning runt om i Sverige.
”Åtta av tio månadssparar”
Några veckor innan riksdagsvalet blir detta extra tydligt. Jag har sett flera nya rapporter om sparande och förmögenheter och mitt intryck är att många har ett intresse att överdriva andelen som sparar en stor del av sin inkomst. Andra verkar vilja överdriva hur beroende de flesta är av välfärdsstaten för sin trygghet.
Förra veckan fick jag till exempel ett pressmeddelande från Länsförsäkringar med rubriken ”Åtta av tio månadssparar – och många vill spara mer”. Andelen var högre än jag sett i andra undersökningar, så jag blev nyfiken på definitionen: Vad menar Länsförsäkringar med ”sparar” egentligen?
Jag klickar vidare och hittar hela rapporten på Länsförsäkringars sajt. Till att börja med visar det sig att frågan är lite annorlunda ställd. På sidan 3 står det ”Hur mycket sparar du per månad, exklusive pensionssparande?” Den frågan tolkas säkert olika. Vissa svarar att de i snitt under året sparar ett visst belopp per månad. Andra svarar med summan av sina automatiska överföringar till andra konton varje månad.
Svårt dra gränsen
Ett tydligt varningstecken är att ”Vet ej” saknas bland svarsalternativen, det fick jag lära mig när jag lärde mig statistik. Bara 18 procent svarar att de inget sparar, fast ytterligare 29 procent svarar att de sparar mindre än 500 kronor per månad. Totalt alltså ungefär hälften som erkänner att de sparar mindre än en femhundralapp.
Men nog måste det vara ganska många som inte vet? Jag själv skulle inte veta svaret, för det är svårt att dra gränsen mellan överföringar från lönekontot till andra banker, långsiktigt sparande och tillfälligt uppskjuten konsumtion. Vad ska räknas som ”sparande” egentligen?
Säg till exempel att familj A-son har tre automatiska överföringar från ett gemensamt lönekonto varje månad: 4000 kronor flyttas till ett Coop Medmera-konto som ger högre ränta än banken, medan inköpen på Konsum och de andra affärerna varierar. 3000 kronor per månad flyttas till ett konto döpt till ”Bilen” där Bilia-kortet dras, både ett målsparande till nästa bil och en buffert för bensin, service och reparationer av familjens Volvo. Och 2000 kronor flyttas till ett tredje konto som familjen döpt till ”Semester”, med uttag en eller två gånger per år.
Vad av detta borde räknas som ”sparande” i Länsförsäkringars undersökning? Vi vet inte om mamma eller pappa A-son skulle svara ”2000” eller ”9000” i undersökningen. Men när året är slut finns det kanske i verkligheten inte ens så mycket kvar av insatta 108.000 kronor på något av dessa tre konton. Och det är möjligt att det finns mest kvar på Coop-kontot. Eller kanske saldot på alla dessa tre konton har minskat under året, i så fall kan man tycka att familjen inte har sparat alls.
Å andra sidan kanske familjen A-son amorterar på sina bostadslån varje kvartal utan att de själva räknar detta som ett sparande, trots att minskade lån ger större utrymme att vid behov senare öka lånen. Min egen familj målsparar främst via amorteringar, det gör kapitalkostnaden tydligare och ger högre ränta på sparandet (man slipper normalt en högre ränta än banken skulle ge på räntesparande).
Bortfall över 75%
En annan del av Länsförsäkringars utspel som är vilseledande är att undersökningen påstås ge information om hela svenska folket, för i pressmeddelandet står det om ”svenskarna” och ”invånarna”. Även på förstasidan av rapporten står det ”svenskarnas syn” och i inledning påstås att svaren kommer från ”svensken i allmänhet”. På sidan 2 finns dock även ett förtydligande: ”ett slumpmässigt riksrepresentativt urval bland svenska allmänheten i åldern 20-69 år. Totalt genomfördes 1000 webbintervjuer…”
Där fastar jag. Hur kan en undersökning via internet ge ett slumpmässigt urval? Hur stort är bortfallet?
Första namn i rapporten att kontakta är Mats Wester (tidigare chefredaktör för Sparöversikt, numera sparexpert hos Länsförsäkringar) så jag ringer honom och frågar. Men frågan blir skickad vidare i organisationen. Efter tre dagar har jag svaret att bortfallet har skett i tre steg och att 55 procent svarade i det sista steget.
Det totala bortfallet verkar omöjligt att beräkna, eftersom undersökningsföretaget PFM Research först har ringt upp människorna i det slumpmässiga urvalet, men alla går inte att få tag på via telefon. Sedan har många som blev uppringda tackat nej till att regelbundet svara på e-post från PFM. Och när Länsförsäkringars frågor ställdes, så var det alltså bara 55 procent av dem som hade tackat jag till frågor som faktiskt svarade. Lägg ihop detta med att vissa inte gick att nå per telefon och att kanske hälften tackade nej redan per telefon, så verkar det totala bortfallet vara över 75 procent.
Och självklart är det främst de som har ett stort sparande som tycker att det är kul att svara på Länsförsäkringars frågor. De som inte lyckas spara alls väljer rimligen oftare att klicka på ”Ta bort”. Ändå uttalar sig Länsförsäkringar tvärsäkert om till exempel gruppen 20-24 år, där 13 procent påstås ha ett sparkapital över 120.000 kronor. Men det verkar bara vara ungefär 100 personer i denna åldersgrupp som har svarat, så sanningen är snarare att 13 personer bland dem som orkat svara PFM har klickat på alternativet med mest pengar. Men är det fakta om svenskar 20-24 år i allmänhet? Nej, felmarginalen är enorm.
Brant ökad sparkvot
Media borde därför inte sprida påståenden som ”Åtta av tio månadssparar”. Det vore bättre om mer utrymme gavs till heltäckande statistik med lång historik. Till exempel tycker jag att utvecklingen hos den svenska sparkvoten (hushållens sparande som andel av den disponibla inkomsten) är tänkvärd.
I de svenska nationalräkenskaperna hos SCB finns sparkvoten uträknad varje år sedan 1950. Fram till 1980 låg sparkvoten kring 10 procent, men därefter föll den och var negativ både i slutet på 80-talet och i slutet på 90-talet. En ny botten på 1 procent nåddes år 2005, men därefter har sparkvoten stigit brant och 2009 nådde den preliminärt 8,3 procent – det högsta sparandet sedan 1993.
Hushållens samlade inkomster var 1622 miljarder kronor förra året, så med 9,3 miljoner svenskar var sparandet i snitt 14.500 kronor per person, eller drygt 1200 kronor per månad. Detta är exklusive tjänstepensioner, alltså frivilligt sparande. Och även om SCB:s definition av ”sparande” kan diskuteras, så ger den ändå god möjlighet att följa utvecklingen över tiden. Därför är sparkvoten ett mycket bättre underlag för politiska beslut.
Jämför med andra länder
Att försöka se hur sparandet fördelar sig per ålder eller andra mindre grupper tror jag ökar risken för överdrivna förenklingar, för medelvärden döljer ofta den extremt stora spridningen. Vissa sparar väldigt mycket, många andra inget – i alla grupper.
Hur människors sparande faktiskt ser ut varierar beroende på bland annat boende, inkomst och nationalitet. I en diskussion om sparandet är stort eller litet och vad som borde gynnas politiskt, så tror jag att jämförelser med andra länder ger bäst perspektiv. Här i Sverige är pensionssparandet till största delen bestämt av riksdag och fackföreningar, så vi har ett lågt frivilligt eget sparande. Ett starkt argument för tvångssparande är att många människor annars hellre väljer att konsumera direkt, vilket skulle öka klyftorna mellan framtidens pensionärer. Men tryggheten i det svenska systemet ger helt rimligt en lägre sparkvot.
Xamortera Xmedia Xmånadssparande
.jpg)
