Debatten om den nya fondskatten är nog svår att förstå för många. Det jag tycker saknas i media är ett långt historisk perspektiv, som förklarar dagens situation och varför finansdepartementets förslag är det enda rimliga (så länge vår kapitalskatt på 30 procent är kvar).
Men innan jag gör en sammanfattning av 35 års historia är det viktigt att påpeka att den nya fondskatten bara gäller vid direktägande. Indirekt ägande via PPM, tjänstepension och fondförsäkringar står för en allt större del av det svenska fondsparandet och där är skattereglerna annorlunda. Men direktägande är jämförbart med att själv köpa aktier direkt på Stockholmsbörsen och därför är det viktigt att inte missgynna egna aktier.
För stora fördelar
Fondsparandet i Sverige tog fart som ett av staten skattegynnat sparande, först skattefonderna som startade 1976 och sedan allemansfonderna 1984. Ganska snart blev det dock tydligt att fonder gav för stora fördelar till förmögna placerare jämfört med direktägande i aktier och obligationer. Fonder har dels den stora fördel att de kan byta innehav utan reavinstskatt, samma fördel som investmentbolag har. Men fonder har ytterligare en fördel jämfört med investmentbolag, nämligen att kunderna inte behöver få utdelningar eftersom det är gratis för andelsägare som vill få loss pengar att sälja andelar (ett investmentbolag har däremot ett fast antal aktier och om många vill få loss pengar så sjunker aktiekursen, vilket ger ett problem som kallas ”investmentbolagsrabatt”). Därför var fondsparande helt skattefritt fram till att fondandelarna såldes, vilket ger spararen även avkastningen på skattekrediten. För räntefonder var detta en ännu större fördel, jämfört med att själv äga motsvarande obligationer, eftersom normala obligationer betalar ut hela räntan varje år.
Därför infördes en svensk skatt på fonder som tvingar fram utdelningar, så att även fondsparare tvingas betala lite skatt på avkastningen varje år. Men ändå har svenska aktiefonder kvar fördelen att slippa reavinstskatt, medan i USA är reglerna för beskattning av fondsparande hårdare och mer jämförbara med direktägande. Dessutom gäller den svenska skatten inte fonder som är registrerade utomlands, vilket gav ett uppsving för fonder registrerade i Luxemburg. Alla svenska storbanker och några andra svenska fondföretag startade därför fonder utomlands.
Ny fondskatt
Nyligen har dock införts nya EU-regler, som gör det möjligt att slå ihop fonder som är registrerade i olika länder och därmed flytta svenska fonder utomlands. Därför är det uppenbart orimligt att ha kvar nackdelen för fonder registrerade i Sverige. Samtidigt vore det orättvist mot vanligt direktägande i aktier att göra alla fonder helt skattefria. För snart två år sedan presenterades därför en utredning gjord av finansdepartementet, som tydligt visade att det enda rimliga alternativet är en ny fondskatt, som tas ut på allt fondsparande och bara är 0,12 procent av kapitalet per år. För den som har ett fondsparande värt 100.000 kronor blir skatten 10 kronor per månad. Om hänsyn tas till att den nya skatten inte förändrar andelsägarens anskaffningsvärde så motsvarar detta i dagens system en fond som bara delar ut ungefär 1 procent av fondförmögenheten per år. De flesta svenska fonder har högre utdelning.
Fondbolagens Förening har gått ut hårt mot den nya skatten. Kritiken har återkommit flera gånger i snart två år och tonläget har höjts, senast för en månad sedan då finansdepartementets förslag till riksdagen att införa den nya fondskatten kallades ”urbota dumt” i ett pressmeddelande från föreningen.
Tre fördelar
Ändå finns tre stora fördelar, som gör att den nya skatten är en förbättring: (1) Den är mer rättvis eftersom även utländska fonder beskattas. (2) Den är bättre för fondbolag i Sverige eftersom den bredare skattebasen (och ett neutralt uttag) gör att beskattningen av de svenskregistrerade fonderna blir lägre (vilket borde vara bra för Fondbolagens Förenings medlemmar). (3) Den förenklar eftersom fonderna slipper ge utdelningar.
Men varför klagar då Fondbolagens Förening så starkt? Jag påpekade redan när finansdepartementet först presenterade förslaget (i ”Dolda motiv bakom kritiken av den nya fondskatten”, länk ovan till höger) att den nya skatten främst drabbar de rika kunderna, som är de som främst har stora innehav i fonder i Luxemburg, Finland och andra länder (som beskattas med den nya skatten). Dessutom verkar det som att de svenska storbankerna ser den som ett hot (kanske för att de förvaltar det största svenska fondsparandet utomlands).
Slutligen skulle den nya fondskatten, just nu när räntorna är extremt låga, vara en nackdel för räntefonder med väldigt höga avgifter. Men dessa borde andelsägarna ändå lämna, eftersom de troligen ändå kommer att ge negativ real avkastning (se ”Nu väljer fler aktiefonder”).
Xfbf Xskatt
