Låga fasta kostnader värt mer än månadsspar

2000 kronor kan ju låta mycket. Men å ena sidan är detta brutto (mer om det nedan) och sparbeloppet ska ses i relation till inkomsten efter skatt. Å andra sidan är det många som sparar på andra sätt än att sätta in pengar i fonder, minst lika vanligt är bankkonto och att amortera lån.

Låga fasta kostnader ger frihet

Frihet i privatekonomin skapas i första hand genom att ha en låg andel fasta kostnader varje månad. En person med relativt låg inkomst efter skatt, 15.000 kronor per månad, som även har låga fasta kostnaderna (hyra, försäkringar, mat, kollektivtrafik, telefon, bredband, prenumerationer, mm) på i snitt 7000 kronor har skapat stor frihet, en buffert på 8000 kronor per månad kvar som kan sparas eller användas.

En annan person med högre inkomst kan även ha högre andel fasta utgifter (räntor på bostadslån och billån, amorteringar, bränslekostnader, hög månadsavgift till bostadsrättsförening, mm) som gör att bufferten är mindre, kanske bara 2000 kronor. Den buffert som blir kvar är det som finns att använda till mer frivillig konsumtion (kläder, nöjen, resor), investeringar (ny bil, sparande) och oväntade överraskningar (reparationer, nya vitvaror, tandläkarbesök, parkeringsböter, mm).

Amorteringar är speciella eftersom de å ena sidan är en fast utgift som är bestämd i ett avtal med banken, å andra sidan är det återbetalning av lån som ger ökat utrymme för framtida lån eller mer pengar kvar om säkerheten (bostad, bil, båt) säljs. Mest rimligt är att räkna även amorteringar som ett månadssparande och då är det mycket större andel människor i Sverige som månadssparar mer än 2000 kronor. Jag, till exempel.

Svårt att tolka

Tyvärr är undersökningar som baseras på svar på korta frågor om månadssparande svåra att tolka. Ett problem är att frågorna brukar vara diffust formulerade, så att det är oklart vad som ingår i månadssparande. Fondbolagens fråga är ovanligt tydlig: ”Månadssparar du privat i fonder, tex via stående överföring/autogiro varje månad?”

Men det är ändå knepigt att tolka resultaten från Sifo Prospera. För det första gäller frågan sparandet brutto, alltså utan hänsyn till om personen under det senaste året även har sålt fondandelar (kanske för mer pengar än insättningarna) eller minskat saldot på sitt bankkonto. Det är alltså antagligen många som har haft ett negativt sparande netto, även fast de fortsätter att ha överföringar.

Ett annat problem är felmarginalen när svaren tolkas mer i detalj. Fondbolagens sparekonom Hanna Helgesson skriver till exempel så här på sin blogg: ”När undersökningen gjordes förra gången, 2014, var det 11 procent av dem med en årsinkomst under 300.000 kronor som sparade mer än 2000 kronor i månaden, i dag är det 20 procent i samma grupp som sparar så mycket. En möjlig förklaring kan vara att det låga ränteläget har gjort att fler har fått utrymme att spara mer.”

Men mer konkret så är det 1500 som har svarat i årets undersökning, varav 660 personer svarar att de har årsinkomst under 300.000 kronor. Av dessa har 215 personer svarat att de månadssparar och 43 personer (20 procent av 215) att de sparar mer än 2000 kronor per månad. Kruxet är att många människor tackar nej till att svara på frågor om sin privatekonomi, och andelen människor med låg inkomst som väljer att berätta sanningen om sin privatekonomi varierar. Att uppskatta den totala effekten av en serie möjliga felkällor är svårt, men rimligen är den minst +/- 1 procent av det totala antalet svar, alltså är felmarginalen minst +/- 15 personer.

För det första är 43 personer bara drygt 6 procent av 660. Och med tillägg av en osäkerhet på +/- 15 personer så ligger det sanna antalet gissar jag troligen mellan 28 och 58 personer. Eller uttryckt i procent mellan 4 och 9 procent av låginkomsttagarna. För två år sedan svarade 11 procent av de som då sa att de månadssparade att deras överföringar låg över 2000 kronor och då var dessutom andelen som sa att de månadssparade lägre men andelen låginkomsttagare högre, vilket totalt sett betyder att mellan 2 och 6 procent av låginkomsttagarna hade överföringar över 2000 kronor brutto.

Tar ut mer

Alltså är det fullt möjligt att andelen med hög överföring brutto i verkligheten har minskat, trots att den ser ut att ha ökat enligt undersökningen. Lägg därtill att undersökningen inte säger något om sparandet netto totalt sett, alltså inklusive uttag och amorteringar av lån, så blir min slutsats att undersökningen inte säger något alls om hur det faktiska sparandet under år 2016 har förändrats jämfört med 2014.

Kvar finns det vi redan visste, att en majoritet i Sverige har sparande i fonder och att många fortsätter att sätta in pengar. Samtidigt visar Fondbolagens Förenings egen statistik att hushållens direktsparande i fonder fortsätter att minska, vilket beror på att uttagen är större än insättningarna. Fast som jag brukar påpeka så är det hela poängen med fonder att de ska ge positiv avkastning så att vi kan ta ut mer pengar än vi tidigare har satt in, alltså är det logiskt att svenska folket totalt sett med tiden tar ut mer än vi sätter in i fonder.