2019 gav en väldigt bra avslutning på det senaste decenniet för alla svenskar som sparar i aktiefonder. I snitt har de aktiefonder som säljs i Sverige stigit med 9 procent per år sedan januari 2010, enligt Morningstars fondindex.
Vinnare är USA-fonder och andra fonder som investerar en stor del på börserna i New York, som globalfonder och IT-fonder. Även Stockholmsbörsen har utvecklats starkt, särskilt aktier i småbolag.
Visst har värdeökningen varit klart mindre än den extrema börsuppgången i Stockholm på 1980- och 90-talet. Men samtidigt har räntorna varit mycket lägre, så de flesta alternativ har fortsatt att vara sämre. Ett undantag är bostadspriserna, som fortsatt att stiga nästan lika mycket som aktiemarknaden och tack vare belåning givit ännu större förmögenhetsökning särskilt till de som ägt bostadsrätter i storstäderna.
Mest förvånande under de senaste tio åren är nog att avkastningen från aktiefonder som investerar på tillväxtmarknader varit så mycket sämre. De har återhämtat sig de senaste fyra åren, men svag avkastning fram till och med 2015 gör att fonder inriktade på både Asien, Latinamerika och Östeuropa totalt sett under de senaste tio åren varit klart sämre än en bredare och tryggare globalfond. Förväntningarna hos många för tio år sedan var tvärtom att högre ekonomisk tillväxt skulle ge även aktieägarna betalt. Men dels blev inte tillväxten i länder som Brasilien och Ryssland alls lika hög som förväntat, dels har oväntade politiska kriser och ekonomiska bakslag hämmat vinstutvecklingen.
Fyra orosmoln
När jag idag blickar framåt är det fyra orosmoln som främst gör att jag är skeptisk till aktiefonder. Det mest grundläggande att låga marknadsräntor runt om i världen har tvingat ned avkastningskraven även på riskfyllda tillgångar, precis som centralbankerna har velat. Det har lyft aktiekurserna, men baksidan är att den förväntade avkastningen framöver blir lägre, även om de goda tiderna fortsätter. Skulle någon oväntat ekonomisk chock plötsligt höja inflationen och orsaka räntehöjningar, så slår det dessutom mot aktiemarknaden via högre avkastningskrav.
Konflikterna i Mellanöstern har fortsatt öka i komplexitet och ser allt mer svårlösta ut. Under den senaste månaden har USA avrättat en av Irans militära ledare, Iran har återupptagit sin tillverkning av kärnvapen och Turkiet har inlett en ny konflikt med omvärlden i Libyen. Israel har haft två val under 2019 utan att lyckas skapa underlag för en majoritetsregering, så nästa parlamentsval kommer i mars. Även andra länder som Saudiarabien verkar ha behov av militära konflikter utomlands, för att avleda uppmärksamheten från ekonomiska och politiska problem på hemmaplan.
Världshandeln är också hotad, vilket är en särskilt stor risk för ett litet land med mycket export som Sverige. Handelskriget mellan USA och Kina har blivit en långdragen politisk förhandling, Brexit ser ut att nå nästa kris om nio månader när handelsavtalet med EU ska vara klart. Internationella överenskommelser skulle behövas, men istället har USA tvingat rättsskipningen via WTO att upphöra genom att vägra tillsätta nya domare.
Svenska kronan framtida utveckling är ett fjärde orosmoln för svenska fondsparare. De senaste sex åren har kronan kraftigt försvagats, vilket höjt värdet på aktier och andra utländska tillgångar. Men i december höjde svenska Riksbanken reporäntan till noll, efter nästan 5 år med minusränta. Kronan har därefter stärkts och om återhämtningen fortsätter långsiktigt så blir det en tydlig nackdel för aktiefondernas värdeutveckling.
Lägre avkastning framöver
Många trender ser fortfarande positiva ut, vilket ofta beror på den längsta högkonjunkturen i USA någonsin. Mer än tio år med stigande BNP varje kvartal i världens största ekonomi har gjort konsumenterna självsäkra. Det ger uthållighet hos efterfrågan, så visst kan börsföretagens vinster fortsätta att stiga.
Å andra sidan visar historien att plötsliga oväntade kriser över en natt kan skapa helt nya förutsättningar. Jordbävningar, pandemier och krig är klassiska exempel. Men ju mer av positiva förväntningar som finns inbakade i aktiekurserna innan krisen, desto större blir börsraset.
Fast jag tycker det verkar mer sannolikt att betydligt långsammare och mer säkra samband kommer att avgöra. En sådan trend de närmaste 30 åren är åldrande befolkning globalt, även i länder som Brasilien och Kina (se ”Redan hög medelålder en fördel får Japan”). En annan är den sjunkande produktivitetsökningen. En tredje är ökat politiskt motstånd mot gruvindustrin. Tillsammans talar dessa trender för ökad inflation och i nästa steg högre räntor. Efter tio år med låga räntor globalt och ökad skuldsättning är många bland världens konsumenter känsliga för högre räntor, vilket är den klassiska inledningen på en lågkonjunktur.
När de sämre tiderna börjar vet jag inte, men som pensionssparare tycker jag det är dags att vara beredd. Därför bytte jag innan jul till lägre risktagande, se Enbart räntefonder i min PPM-portfölj
