Alltför brant uppgång i Kina och Indien
Många Asienfonder har stigit brant under hösten, troligen alltför brant. Dollarfallet under november gör dock att utvecklingen blivit sämre räknat i svenska kronor.
Aktiemarknaderna i Asien har stigit brant under hösten och med råge tagit igen nedgången under maj och juni. Bäst har utvecklingen varit i de mest folkrika länderna Kina, Indien, Indonesien och Filippinerna. MSCI China Index har stigit 56 procent under 2006 och nästan lika mycket sedan bottennoteringen i juni. De värdemässigt större börserna i Hongkong, Korea och Taiwan har utvecklats betydligt lugnare.
Flera av länderna har dessutom sina valutor tätt knutna till USA-dollarn (Hongkong, Indien, Kina, Taiwan) vilket betyder att uppvärderingen av deras aktiemarknader delvis försvinner när den räknas om till svenska kronor. Andra har valutor som liksom kronan under 2005 har stärkts mot dollarn (Filippinerna, Indonesien och Korea) vilket betyder att svenska fondsparare till stor del sluppit den negativa valutaeffekten.
Utvecklingen för Asienfonderna beror på vilka länder de främst investerar i, särskilt hur mycket förvaltarna har satsat i Kina och Indien. Många Asienfonder investerar inte alls i Indien och mycket lite i Kina, medan andra tvärtom lägger tyngdpunkten här. Svenska fondbolag har i första hand bredare fonder, medan utländska fondbolag oftare har rena länderfonder.
Beroende av USA
Nu varnar dock oberoende bedömare för att uppgången i på börserna i Asien hänger dåligt samman med den ekonomiska utvecklingen globalt. Financial Times korrespondent i Hongkong skriver att de senaste veckorna givit många exempel på överdriven optimism. The Economist varnar för att pengar kan lämna regionen lika snabbt som de hittills flutit in om den pågående konjunkturnedgången i USA blir brant. Problemet är att tillverkningsföretagen i Asien fortfarande är starkt beroende av export till USA, antingen direkt eller indirekt.
Beroendet har minskat jämfört med krisen 1997, vilket beror på att de flesta länder i Asien sedan dess prioriterat att bygga upp ett överskott i sin bytesbalans. Men under den globala kursnedgången i maj reagerade börserna i Asien kraftigt på sämre nyheter i USA, vilket visar att beroendet finns kvar.
Optimisterna sätter dock sitt hopp till den höga tillväxten i Kina, som gradvis ger ökade möjligheter för grannländerna. Låga löner i Kina skapar hård konkurrens, som dock kompenseras med växande efterfrågan på råvaror och andra insatsvaror. Investeringarna i Kina står för nästan halva ekonomin, mer än den privata konsumtionen, och under 2006 har de fortsatt att växa snabbt. Men pessimisterna varnar för att den politiska ledningen tar till allt starkare åtgärder för att bromsa investeringarna och förhindra en överhettning.
Uppblåsta vinster
Jag tror att den som i dag investerar pengar i en Asienfond tar en stor risk att bli sittande med ”Svarte Petter”. Visst är det alltid möjligt att en börsuppgång fortsätter ett tag till, men den branta dollarnedgången den senaste månaden visar att det finns en allt mer utbredd oro för konsekvenserna av svagare tillväxt i USA. På en krympande marknad ökar dessutom konkurrensen, vilket tillsammans med fasta kostnader gör att börsföretagens vinster krymper mycket snabbare än deras omsättning. Lägg därtill att redovisning och ägarstyrning fungerar sämre på tillväxtmarknaderna, vilket betyder att många vinstsiffror rimligen har varit uppblåsta under uppgången.
Flera av länderna har dessutom sina valutor tätt knutna till USA-dollarn (Hongkong, Indien, Kina, Taiwan) vilket betyder att uppvärderingen av deras aktiemarknader delvis försvinner när den räknas om till svenska kronor. Andra har valutor som liksom kronan under 2005 har stärkts mot dollarn (Filippinerna, Indonesien och Korea) vilket betyder att svenska fondsparare till stor del sluppit den negativa valutaeffekten.
Utvecklingen för Asienfonderna beror på vilka länder de främst investerar i, särskilt hur mycket förvaltarna har satsat i Kina och Indien. Många Asienfonder investerar inte alls i Indien och mycket lite i Kina, medan andra tvärtom lägger tyngdpunkten här. Svenska fondbolag har i första hand bredare fonder, medan utländska fondbolag oftare har rena länderfonder.
Beroende av USA
Nu varnar dock oberoende bedömare för att uppgången i på börserna i Asien hänger dåligt samman med den ekonomiska utvecklingen globalt. Financial Times korrespondent i Hongkong skriver att de senaste veckorna givit många exempel på överdriven optimism. The Economist varnar för att pengar kan lämna regionen lika snabbt som de hittills flutit in om den pågående konjunkturnedgången i USA blir brant. Problemet är att tillverkningsföretagen i Asien fortfarande är starkt beroende av export till USA, antingen direkt eller indirekt.
Beroendet har minskat jämfört med krisen 1997, vilket beror på att de flesta länder i Asien sedan dess prioriterat att bygga upp ett överskott i sin bytesbalans. Men under den globala kursnedgången i maj reagerade börserna i Asien kraftigt på sämre nyheter i USA, vilket visar att beroendet finns kvar.
Optimisterna sätter dock sitt hopp till den höga tillväxten i Kina, som gradvis ger ökade möjligheter för grannländerna. Låga löner i Kina skapar hård konkurrens, som dock kompenseras med växande efterfrågan på råvaror och andra insatsvaror. Investeringarna i Kina står för nästan halva ekonomin, mer än den privata konsumtionen, och under 2006 har de fortsatt att växa snabbt. Men pessimisterna varnar för att den politiska ledningen tar till allt starkare åtgärder för att bromsa investeringarna och förhindra en överhettning.
Uppblåsta vinster
Jag tror att den som i dag investerar pengar i en Asienfond tar en stor risk att bli sittande med ”Svarte Petter”. Visst är det alltid möjligt att en börsuppgång fortsätter ett tag till, men den branta dollarnedgången den senaste månaden visar att det finns en allt mer utbredd oro för konsekvenserna av svagare tillväxt i USA. På en krympande marknad ökar dessutom konkurrensen, vilket tillsammans med fasta kostnader gör att börsföretagens vinster krymper mycket snabbare än deras omsättning. Lägg därtill att redovisning och ägarstyrning fungerar sämre på tillväxtmarknaderna, vilket betyder att många vinstsiffror rimligen har varit uppblåsta under uppgången.
