Värt att fundera mer kring Bankbluffen

I förrgår var officiellt första recensionsdag för boken ”Bankbluffen, så blir du blåst på dina pengar” av Joel Dahlberg. Men redan för två veckor sedan fick bokens budskap stort utrymme i kvällstidningar och i TV:s morgonsoffor.

Joel Dahlberg är till vardags journalist på E24 och har lång erfarenhet från DI, DN och TV8. Därmed har han bred kunskap om de fyra svenska storbankerna och hans bok ger en grundkurs i bankernas basutbud av tjänster riktade till privatpersoner: lönekonton, kreditkort, fonder, bolån och aktieobligationer. Ytterligare ett par kapitel är på en helt annan nivå, de granskar helheten och är därmed ett inlägg i debatten om finansbranschens framtid.

Tre argument

För mig som skriver om fonder är förstås kapitlet om fondsparande mest intressant. Joel Dahlberg går ut hårt med rubriken ”Så lurar man fem miljoner fondsparare” och vänder man blad (sidan 46) står tesen som han försöker bevisa: ”Faktum är att den som sparar i någon av storbankernas populäraste fonder har blivit lurad. Man har inte fått det man betalat för.”

Huvudargumenten nummer ett är att bankernas fonder är aktivt förvaltade med mål att överträffa marknadens genomsnitt, men ingen av bankernas största fonder har lyckats med det under perioden 2004-2008. Argument nummer två är att dessa fonder alla förvaltas med låg avvikelse mot marknaden (låg aktiv risk, mätt som ”tracking error”), vilket Joel Dahlberg påstår är bevis för att bankerna säljer en tjänst som man aldrig har för avsikt att leverera. Huvudargument tre är att förvaltningen bara kostar cirka 5 procent av fondavgifterna, resten täcker kostnader för bankkontoren och bidrar till bankernas rekordvinster.

20 procent lönsamma

Tidigare i boken (sidan 25) har dock Joel Dahlberg själv påpekat att de flesta privatpersoner är olönsamma kunder: ”Det finns i storbankernas värld en 80/20-regel som betyder att 20 procent av kunderna är lönsamma medan resten är olönsamma. Den kund som inte tillhör de 20 procenten, det vill säga i princip alla ’vanliga bankkunder’, kan räkna med att intresset från bankens rådgivare att erbjuda goda villkor på de tjänster kunden faktiskt vill ha är minimalt.”

Men dessa två resonemang går inte ihop. Dessa 4 miljoner vanliga bankkunder kan inte både vara lurade allihop och olönsamma allihop. För jag tror inte att Joel Dahlberg försöker påstå att bankernas chefer är så dumma att de lurar alla sina vanliga bankkunder till att vara olönsamma.

Dessutom är det knappast sant att majoriteten fondsparare har valt storbankernas fonder just därför att de är aktivt förvaltade. Tvärtom verkar det mer troligt att valet beror på bekvämlighet och trygghet. ”Bankbluffen” tar upp denna alternativa förklaring i andra halvan av boken, men där i ett resonemang om orsaken till att så få byter bank trots att de är missnöjda. Denna slutsats i kapitlet om bankernas svindlande vinster verkar dock inte ha påverkat analysen i första halvan av boken.

Fokus på snitt

De felaktiga generaliseringarna beror troligen på att Joel Dahlberg i sitt resonemang fokuserar på genomsnitt, till exempel (sidan 129) att varje vuxen svensk ”bidragit med runt 4000 kronor per år i vinst till bankerna.” Men i verkligheten är de allra flesta inte genomsnittskunder, majoriteten ger som sagt små intäkter och är olönsamma, medan ett fåtal ger bankerna mycket större vinster per person. En låginkomsttagare som enbart har ett lönekonto och sedan några år sparar 300 kronor per månad i en aktiefond – här förlorar banken pengar och behåller kunden enbart med förhoppningen att högre inkomster eller ett arv framöver ska flytta kunden till kategorin lönsamma.

Men en höginkomsttagare som har bolån på fem miljoner och nyligen har ärvt tio miljoner kronor som investerats i bankens aktiefonder – där gör banken en vinst på minst 125.000 kronor om året. Om kunden inte har prutat på räntan och fonderna ägs via en kapitalförsäkring så dubblas bankens vinst. Detta är den typ av kunder som många uppstickare med olika typer av ”private banking” försöker locka till sig.

Men på varje förmögen kund går det minst 25 olönsamma och i mitten finns förstås även en stor grupp medelinkomsttagare med varierande lönsamhet – varierande främst beroende på hur bra dessa är på att förhandla om sina bolåneräntor.

Snarare 50.000 lurade

Därmed tycker jag att det är fel att påstå att fem miljoner svenskar är lurade. Snarare är det ungefär 1 procent av fondspararna, de 50.000 mest förmögna kunderna som är lurade (om de inte har krävt rejäl rabatt). Resten borde vara glada åt att Sverige har ovanligt effektiva banker som är öppna även för låginkomsttagare. Jag skrev om den skeva fördelningen för sex år sedan i ”Eliten dold i fondundersökning”.

Om ”Bankbluffen” hade delat upp resonemanget tydligare i hur bankerna hanterar lönsamma och olönsamma kunder, så hade nog slutsatsen istället blivit att majoriteten svenskar faktiskt får billig service och har skäl att vara nöjda med sin bank. Men detta hade väl inte varit lika lätt att sälja in hos kvällstidningar och TV.

Ändå tycker jag att det är värt att fundera kring ”Bankbluffen”. Hur mycket av bankernas tjänster behöver vi egentligen? Hur mycket är onödig lyx som reklamen eller rådgivarna (säljarna) har lurat på oss? Fast denna risk finns nog lika mycket i andra branscher, till exempel bilar och kläder.