Analys

|

Resultatbaserade avgifter ger många problem

Resultatbaserade fondavgifter lockar till onödigt risktagande. Tas de ut på ett bättre sätt, blir andelskurserna svårbegripliga för kunderna.


Förra veckan argumenterade handelsminister Pagrotsky och TCO-basen Nordh för fondavgifter som varierar beroende på hur bra avkastning fonderna givit (se ”Pagrotsky till attack mot fondbranschen”, länk till höger). Denna typ av avgift brukar kallas ”resultatbaserad”, eller ”prestationsrelaterad”.

”Performancerelaterade fondavgifter kostar pengar och är svåra att administrera om spararna ska kliva in och ut varje dag. Om DI kan lösa det problemet ska vi nog se vad vi kan göra", sa SEB:s koncernchef Lars Thunell dagen därpå (se "Visa oss hur man gör").

Dagens Industri har sedan dess fortsatt att argumentera för att SEB Fonder och andra fondföretag borde övergå till att ta ut resultatbaserade fondavgifter (se bland annat ”Gör så här, SEB”).

Många problem

Grundtanken är att spararna ska betala lite om avkastningen i fonden är dålig jämfört med index eller negativ i absoluta tal, men betala mycket om avkastningen är hög. Detta kan låta lockande vid första anblicken, dels därför att det ger förvaltaren incitament att anstränga sig mer, dels därför att det kanske känns mer rättvist för kunden.

Men det finns många problem med resultatbaserade avgifter. SEB:s koncernchef Lars Thunell har helt rätt i att de är svåra att administrera.

Det logiska, kan man tycka, är att dra en resultatbaserad avgift samtidigt som fondens andelskurs beräknas, alltså varje dag. Har fonden gått bra en viss dag så tjänar förvaltare extra, annars inte.

Problemet med det är att en daglig chans till ”bonus” lockar förvaltarna till ökat risktagande, vilket spararna kanske inte vill ha. Lockelsen beror på att större svängningar i avkastningen ger större chans till extra intäkter eftersom förvaltaren enbart delar vinster, men inte förluster (se artikeln ”Riskmaximerande avgifter”, länk till höger).

”Golv” eller per år

Ett försök till lösning på detta som provats är att ingen resultatbaserad avgift får tas ut så länge andelskursen ligger under ett ”golv”, antingen tidigare högstanivå, eller högstanivån plus indexförändring. En bättre lösning är att avgiften bara tas ut varje kvartal eller varje år.

Tyvärr får man i båda fallen ett nytt problem, nämligen att de som börjar eller slutar spara i fonden under mellantiden kommer att betala antingen för mycket eller för lite avgift. Till exempel kommer den som köper andelar strax efter ett ras att betala för lite nästa gång avgiften tas ut. Och fondlagen kräver att alla andelsägare behandlas lika.

Den enda rättvisa, om man inte tar ut avgiften varje dag, är därför en helt individuell beräkning av den resultatbaserade avgiften. Men det ger förstås en hel del dyrbar extra administration för ett fondbolag som SEB som har mer än en miljon kunder. Hittills är det bara fonder som endast tillåter handel en gång per månad eller en gång per kvartal som har individuell beräkning.

Dessutom krävs ett krångligt system med stora utdelningar till alla varje gång någon vill sälja andelar, för att undvika moms på de resultatbaserade avgifterna. Det gör att fonder som Zenit och SEB:s egen hedgefond har andelskurser som är svårbegripliga för kunderna (se ”Förvirrat i SEB Hedge”, länk ovan till höger).

Ingen enkel lösning

För att fonder med individuell beräkning ska kunna jämföras korrekt med vanliga fonder måste de därför börja rapportera en ”fiktiv nettokurs” (som visar vad en kund som varit med sedan starten och som sålt vid rapporttidpunkten faktiskt hade fått ut netto efter alla avgifter.) Alternativt måste de svenska skattereglerna ändras, så att resultatbaserade avgifter inte belastas med moms.

Hur som helst visar genomgången ovan att det inte finns någon enkel lösning på hur resultatbaserade avgifter ska tas ut på ett bra sätt. Det vet nog SEB:s ledning, när de till synes är positiva till de förslag som Dagens Industri förde fram förra veckan.

Till råga på allt är nog även ett år för kort tid för att hindra att en resultatbaserad avgift lockar till överdrivet risktagande. Zenits förvaltare tjänade över en halv miljard kronor (!) under 1998, när avkastning var 112 procent. När fonden lyckades dåligt nästa år (se ”Hedgefonder drabbas lätt av övermod”, länk ovan till höger) fick spararna förstås inte sina pengar tillbaka.

Fast avgift bra nog

Slutligen är erfarenheten hittills från resultatbaserade avgifter att de i snitt ger större kostnader för fondspararna. Så fondbolagen borde inte tillåtas byta till resultatbaserade avgifter, utan att kunderna har godkänt det. Kunderna har ju faktiskt valt att spara i fonder med normala fasta avgifter, där en bestämd procent av fondförmögenheten tas i avgift varje år.

Och det är kanske bra nog, när det gäller att ge förvaltarna incitament. För även med de normala förvaltningsavgifterna så tjänar ju fondbolaget mer på en bra avkastning, dels direkt därför att fonden blir större, dels indirekt därför att den lockar fler kunder.

Läs fler analyser i arkivet.