Krönika

|

Skandia visar ännu ett fel med aktieobligationer

De borde inte gå att sälja med dagens låga räntor. Men när FI i juni krävde Skandiabanken på 10 miljoner kronor i straffavgift avslöjades vad som gör att rådgivare fortfarande hellre säljer aktieobligationer än fonder.

Ett konkurrerande alternativ till fonder hos många rådgivare är ”strukturerade produkter” som i de flesta fall är aktieindexobligationer.


Redan ”strukturerade” i namnet får mig att tänka på boken ”1984”, eftersom det enda som är tydligt vid en granskning är att skillnaderna mellan villkoren är onödigt stora – ostrukturerade – och den enda logiska förklaringen till att en enhetlig struktur saknas (datum, index, beräkning av slutindex, överkurser) är att säljarna vill försvåra jämförelser med konkurrenternas erbjudanden.


Nästa problem för mig är att ”produkterna” normalt består av en paket med två delar: en obligation som normalt ger negativ ränta plus en option. Och villkoren för dessa optioner är normalt så krångliga att det är omöjligt för vanliga människor att uppskatta sannolikheten att lotten ger vinst. Om dessa optioner såldes separat så skulle betydligt färre köpa dem – men säljtricket är att baka ihop lotterna med en trygg obligation, för då kan säljaren (t ex SEB och Nordea) påstå att aktieobligationerna är ”kapitalskyddade”.


Skandias straff


Finansinspektionen (FI) beslutade 27 juni att kräva Skandiabanken på straffavgiften 10 miljoner kronor, för att bankens ombud utan att ordentligt informera kunderna har tagit emot ersättningar som påverkat rådgivningen.

Men det riktigt intressanta är att det publicerade underlaget till beslutet visar att när mellanhänderna förmedlar en aktieobligation får de en engångsersättning från Skandiabanken på 2,8–3,8 procent av det belopp som kunden investerar. Om mellanhänderna istället förmedlar fondandelar får de en årlig ersättning på 0,3–0,45 procent av värdet. Grovt räknas krävs alltså åtta års fondsparande för att ge samma ersättning som en aktieobligation ger direkt.


Och detta har väldigt tydligt påverkat ”rådgivarnas” försäljning: Av deras sammanlagda intäkterna från investeringsrådgivning under 2012 kommer 97 procent från rådgivning om strukturerade produkter.


Brottet som bestraffas är att kunderna inte har fått information om hur stor skillnaden i ersättning är. Och det verkliga skälet till högre provisioner för aktieobligationer är att Skandia har tvingas härma sina konkurrenter, för annars skulle ombuden inte alls sälja åt Skandia. Alltså har samma problem rimligen funnits hos fler mellanhänder, så de ansvariga hos övriga banker och försäkringsbolag har nog under sommaren detaljstuderat FI:s beslut (länk ovan till höger).


Hög förlustrisk


Förr när räntorna var högre fanns större utrymme att skapa lockande optioner, särskilt på 1990-talet när obligationsräntorna i Sverige var högre än i omvärlden (så att ”valutasäkringen” gav en extra bonus). Men idag när de svenska riskfria räntorna är extremt låga finns inte längre utrymme att både ge hög provision till säljarna, bjuda på en lockande option och alltid betala tillbaka investerat belopp. Lösningen är att försämra både kapitalskyddet och optionerna.


Alla de aktieobligationer som de fyra storbankerna just nu säljer har överkurs (teckningskursen plus courtage är högre än nominellt belopp, det som alltid ska återbetalas). Hos SEB blir förlusten 2 eller 10 procent om optionen blir värdelös. Hos Nordea blir förlusten 2 eller 12 procent. Hos Handelsbanken 10 procent. Hos Swedbank mellan 3,5 eller 11,5 procent (plus en aktieobligation med extra hög risk som heter ”Terrass Europa Tak”, där börsras större än 25 procent fullt ut dras från investerat kapital). Även en förlust på 2 procent är en förlust, så jag tycker inte att SEB och Nordea borde få kalla sina aktieobligationer för ”kapitalskyddade”.


Optionerna försämras genom att villkoren trimmas så att de verkar bra trots att den verkliga sannolikheten för hög avkastning har sänks. Detta görs bland annat genom att skapa index som förväntas stiga mindre än marknaden totalt sett, genom att förkorta den verkliga löptiden och genom att lägga in tak eller andra specialvillkor.


Hellre på min sida


Fast villkoren spelar inte så stor roll, jag skulle ändå aldrig satsa mina egna pengar i denna typ av lotteri. Det första felet är att löptiderna är begränsade, så att långsiktigt sparande med jämna mellanrum behöver investeras i nya aktieobligationer (vilket ger rådgivarna extra provision varje gång). Det andra felet är att detaljerna i optionernas villkor är så luriga och svåra att jämföra. Det tredje felet ger Skandiabanken exempel på, att ersättningen till mellanhänderna är onödigt hög.


Men det avgörande fjärde felet är att jag hellre vill betala för en förvaltare som är på min sida, som också vill att avkastningen ska bli så hög som möjligt – inte en för en ”produkt” som en optionsexpert trimmat så att den verkliga sannolikheten för vinst är lägre än broschyren ger intryck av.

Läs fler krönikor i arkivet.